mannagräs
Glyceria fluitans
Mer information om arten

Mannagräs växer på fuktiga–våta, gärna dyiga platser, överallt där sötvatten går att finna. Vanliga växtmiljöer är bäckar, fuktängar, skogskärr, sumpskogar men även starkt kulturpåverkade lokaler som diken, kanaler och diverse småvatten. Uppenbarligen klarar mannagräs höga kalkhalter och kan ses växa i alvarträsk eller större vätar på i princip ren kalkgyttja. Växtplatserna kan vara betade eller ohävdade. När grävningar sker för att tillskapa bevattningsdammar eller vattenhål till djuren är mannagräs snabbt på plats; den ses även i vattenfyllda gamla stenbrott. Ibland räcker det med ett fuktigt körspår i ett hässle för att den ska dyka upp.

Mannagräs är spridd över hela Öland och får i sina miljöer betecknas som allmän. Speciellt frekvent är den inom Mittlandet och i de nordligaste socknarna. Mannagräs klarar sig bra i dagens öländska landskap och gynnas när nya bevattningsdammar anläggs.

Gammal, bofast.

Första fynd

PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 18 juni 1741 i ett kärr nära Torp, Böda sn, därifrån han antecknar tiggarranunkel, kärrspira och mannagräs (Linnæus 1745). Tidigt belagd Kastlösa: F. Ahlberg 1860 (OHN).

Utbredning

Funnen i 77 rutor = 81 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar (i liggaren noterad från 29 socknar).

Förändring: Oförändrad ± 0