Ängshavre växer på torr, kalkpåverkad och näringsfattig mark. Gräset är en karaktärsväxt för alvarets örtrika torrängsryggar och har gett namn åt en av Ölands vanligaste växtsamhällen – ängshavretorräng. Ofta delar den växtmiljö med krutbrännare Neotinea ustulata, fältvedel Oxytropis campestris och backklöver Trifolium montanum. Ibland växer ängshavre i karst- eller grusalvar. Arten ses även på betad eller ohävdad sandgräsmark nära havet, gamla banvallar, i vägkanter och glesa ängsskogar. Den är kulturgynnad men känslig för intensivt bete eller överskuggning. Ängshavretorrängen är viktig inte bara för kärlväxter, utan även för svampar och insekter.

Ängshavre växer allmänt över hela ön, speciellt frekvent på Stora Alvaret och i delar av Mittlandet. Inom det sistnämnda området hittas den på de småalvar som ligger insprängda i skogen samt i måttligt betade torrängar. Något mer sällsynt är den utmed västra kusten, från Borgholm och söderut, samt i Bödas barrskogar. Dessa miljöer är inte tillräckligt kalkrika för att vara optimala. Ängshavre är sammantaget fortfarande vanlig på dagens Öland men den förbuskning och omvandling av landskapet som skett under de senaste 100 åren har missgynnat arten. Även den ökade näringsbelastning som sker av markerna har varit negativ. På dagens Öland övertar luddhavre Avenula pubescens en del av de lokaler där ängshavre förr var allenarådande.

Gammal, bofast.