Skaftmålla har främst en västlig utbredning i Norden: längs svenska västkusten, Danmark och Oslofjorden i Norge. I Östersjöområdet finns den från Blekinge och norrut till Uppland, på Öland, Gotland samt längs finska kusten (Jonsell 2001).

Skaftmålla växer på skyddade, betade havsstränder nära medelvattennivån, ofta på samma nivå som krypven Agrostis stolonifera. På nordligaste Öland är favoritbiotopen sumpiga och tuviga stränder innanför bälten med blåsäv Schoenoplectus tabernaemontani, strandtåg Juncus maritimus och havssäv Bolboschoenus maritimus. I samma miljö hittar man ofta bunge Samolus valerandi. Låglänta stränder med skonor som svämmas över vid högvatten är också vanliga lokaler för skaftmålla. Sällsynt är den funnen på stränder bestående av grus eller sand.

Skaftmålla är spridd längs Ölands kust främst på östra sidan, något glesare på den västra. Grankullaviken längst uppe i norr med dess skyddade stränder erbjuder många lämpliga miljöer liksom den nybildade sandreveln nere i söder vid Ottenby, Ås sn. Dagens förekomster stämmer väl överens med kartan i Sterner (1986). I Sterner (1938) finns endast två fynd noterade från den västra kusten, Resmo och Ventlinge sn; idag är skaftmålla funnen på något fler lokaler längs denna kuststräcka. Numera stängslas ofta själva havsstranden bort från sjömarken för att betesdjuren inte ska rymma till nästa fålla. Det medför att lokalerna för skaftmålla växer igen och den kan på sikt konkurreras ut av mer högväxta grannar. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.