Vippärt växer på kalkrik och gärna stenbunden mark. De vanligaste växtmiljöerna är ädellövskogar med inslag av avenbok, skogsek, lundalm, skogslind och hassel; sällsynt förekommer vippärt i ängstallskog. Ofta växer den längs skogsvägar och stigar, gärna där röjningar skett. Vippärt är beteskänslig men klarar däremot slåtter och är funnen i några av Ölands buskrika slåtterängar. Tillfälligt kan den även växa i ruderatmiljöer som vid nygrävda bevattningsdammar och på tippade jordhögar. I åkerkanter återfinns den längs stenmurar, på åkerholmar och kan även gå ut i trädesåkrar.

Vippärt är spridd inom Mittlandet och västra kustskogen, växten följer således utbredningen för ädellövskogar på Öland. Denna skog har vuxit upp på inägomark (trädklädda lövängar) där man förr bedrev slåtter och där vippärt var ett vanligt förekommande inslag. Norr om Borgholm är det idag glest med fynd och vippärt är inte återfunnen på sina fyra nordliga utpostlokaler i Böda sn som finns nedtecknade i Lundqvists liggare. Vid Gösslunda, Hulterstad sn, har fynd gjorts i en gammal slåtteräng, idag helt utan träd och med ett svagt bete. Förr växte vippärt i flera av de lövdungar som finns på sydvästra Öland men där är den försvunnen. Dungarna är idag så igenväxta på grund av gödslingseffekt från den omkringliggande åkermarken att vippärt inte kan fortleva; ibland är träddungarna borthuggna och marken omförd till åker. Om forna dagars slåtterängar inte uppodlats har de i stället lämnats i ohävd och blivit alltför skuggiga för att passa vippärt. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser. Med tanke på dagens brist på växtens favoritbiotop (slåtterängar) bedöms vippärt som minskande.

Gammal, bofast.