Sandtimotej är ett sällsynt, ettårigt gräs som förekommer kustnära i de sydligaste delarna av landet. På Öland växer gräset på ställen där bar sand exponeras, som betade sandgräshedar och sandstäpp, sandtag, gamla banvallar och sandstränder. Ofta dyker sandtimotej upp i traktorspår, där kreaturen sparkat upp sandgropar eller grävningar skett. Gemensamt för de aktuella lokalerna är att de är störda med blottade barmarksfläckar på sandig grund, idealisk grogrund för ettåriga, torktåliga och tidigblommande växter. Följeväxter är ofta sandstarr Carex arenaria, sandsvingel Festuca polesica och grådådra Alyssum allysoides. De sandiga trädesåkrar där Rikard Sterner noterade arten på 1930-talet är däremot i princip försvunna på dagens Öland. Märkligt kan tyckas att Sjöstrand (1863) slår fast "aldrig på hafsstränder"; idag är sandstränder en viktig växtmiljö för sandtimotej. Däremot växer gräset inte i mognande sanddyner, en miljö som lyfts fram som särskilt viktig för sandtimotej i vårt grannland Danmark (Schou m.fl. 2009).

Sandtimotej är sällsynt på Öland och noterad på knappt 30 lokaler. Flera av dem ligger nära östra landsvägen, från Bredsättra sn i norr till Hulterstad i söder, i relikta fläckar av sandstäpp på rester av Ancylusvallen. Om man jämför utbredningen nu med Sterner (1986) känns huvuddragen igen men sandtimotej är försvunnen från sju socknar vilket inte fullt kompenseras av nyfynd i ett par. På sikt är arten hotad och är för sin fortsatta existens beroende av att lämpliga sandiga miljöer bevaras genom bete, röjning, harvning eller andra riktade naturvårdsinsatser. Kvävenedfall som leder till igenväxning av sandiga betesmarker är ogynnsamt liksom tallplantering av sandiga marker. Alltför hårt slitage på populära badstränder kan möjligen skada förekomster om gräset inte hinner sätta frukt innan säsongen börjar. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser; vår bedömning är ändå att sandtimotej haft en tydlig minskning under 1900-talet.

Gammal, bofast.