Sparris växer på sandiga–grusiga stränder där den möjligen kan vara ursprunglig. Arten har också förekommit länge i odling varifrån den sprids med hjälp av fåglar som äter de röda bären. Den kan även ha inkommit via sjöfarten till hamnar; flera av de tidiga öländska fynden är gjorda nära hamnen i Borgholm. I Sterner (1938) noteras växten främst på havsstränder. Idag ses sparris mest i vägrenar, åkerkanter, betade torrängar där den gärna växer i buskage samt i ruderatmiljöer som stenbrott och på tippade jordhögar. Den är även funnen på grusiga havsstränder som moränön N. Kalvholmen strax norr om Ölandsbron, Algutsrum sn, där även Åke Lundqvist såg den 1978. På stranden norrut från Klevabadet, Resmo sn, är sparris ovanligt talrik och växtplatsen ger ett naturligt intryck.

Sparris har ökat tydligt sedan Sterner (1938) vilket tyder på att många av dagens förekomster är av ganska sent datum. Jämfört med kartan i Sterner (1986) känns utbredningsmönstret grovt igen där sparris saknas på Stora Alvaret, i Bödas barrskogar och inom Mittlandet. Idag ses växten främst nära bebyggelse utmed västra och östra landsvägen. Som tidigare finns en lucka i utbredningen strax norr om Borgholm innan fynden återkommer från Persnäs sn och vidare norrut. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer) vilket också är vår bedömning.

Gammal, även inkommen och kulturflykting, bofast.