Skärvinda härstammar från Nordamerika och har införts för trädgårdsodling, troligen under 1800-talet, för att därefter naturaliseras. Den växer på frisk, näringsrik mark och är främst funnen i diverse ruderatmiljöer såsom jordtippar, gamla sandtag, nyschaktad mark, avfallsanläggningar och annan skräpmark. Skärvinda är också funnen på grusiga havsstränder, längs åkerkanter och diken, som ogräs i trädgårdar och invid alkärr.

Skärvinda har glest med fynd med en viss koncentration runt tätorterna Löttorp, Färjestaden och Mörbylånga. Eftersom den urskilts som egen art först under senare tid är det svårt att dra några slutsatser om eventuell ökning. Den ökade näringsbelastningen bör ha gynnat skärvinda. Vid det gamla sockerbruksområdet i Mörbylånga har den kontinuitet sedan 1978 och bedöms som bofast i landskapet.

Skärvinda kan förväxlas med rosenvinda C. dubius. De både skiljs bäst genom att man betraktar förbladen (stora, gröna blad som omger blomman nertill och täcker foderbladen). Hos skärvinda är förbladen kölade med trubbig spets medan de hos rosenvinda är säcklikt uppblåsta, påsiga och med tydligt avrundad spets. Skärvinda har blomskaft som inte är vingade och bladbasen är V-likt rundad. Blomskaften hos rosenvinda är antytt vingade och bladbasen har en rektangulär inskärning.

Kulturflykting, bofast.