Skelört har gamla anor som medicinalväxt och är troligen medvetet införd men fullt naturaliserad i Sverige sedan långt tillbaka (medeltiden).

Skelört växer främst i påtagligt kulturpåverkade miljöer och ruderatmarker på näringsrik grund: trädgårdsland, gräsmattor, jordhögar, stenbrott, grusplaner och speciellt ofta på högar med tippad sten. Även betesmarker, gärna nyröjda eller på annat sätt kvävepåverkade, kan tjänstgöra som växtplats liksom åkerkanter, vägrenar, tallskogar och busksnår. Ibland är skelört funnen i naturliga miljöer som västra landborgens rasbranter och i de kustnära ädellövskogarna på västra sidan av Öland.

Skelört är vanlig över hela Öland och de utbredningsluckor som nämns i Sterner (1938) ser man inte mycket av idag. Endast på Stora Alvaret saknas växten med bara enstaka fynd från traktorvägar eller tippade jordhögar nära alvarbyarna. Orsaken till att skelört ökat är troligen den eutrofiering som skett av landskapet. Arten är snabb på att hitta lämpliga, nyskapade miljöer exempelvis de grusplaner som finns runt alla Ölands mobilmaster och vindkraftverk.

Ett bestånd med påtagligt blekgula blommor är funnet vid ett tillfälle, möjligen spritt från odling.

Skelört har en ovanlig genetik och nedärvning med 12 kromosomer som bildar en sluten ring vid meiosen (celldelning när könsceller bildas). Ofta leder denna typ av nedärvning till att en mängd småarter uppkommer, något som skelört trots detta inte utbildat. En var. tenuifolium med småflikade blad och smala kronblad har uppkommit genom en recessiv mutation. Den har odlats i parker och botaniska trädgårdar och har någon gång sluppit ut i det fria men är inte känd från Öland (Jonsell 2001).

Gammal, bofast.