Få har som skalden Erik Axel Karlfeldt förmått att i ord beskriva denna fängslande växt. Hans "Zephyrs serenad till Ölands solvända" ur Flora och Bellona från 1918 förtjänar att läsas än idag.

Ölandssolvända har på Öland två varieteter, båda endemiska för ön: äkta ölandssolvända var. oelandicum och filthårig ölandssolvända var. canescens. Äkta ölandssolvända blommar rikligt och koncentrerat runt månadsskiftet i maj–juni. Blommorna sitter på fjolårsskotten. Eftersom ölandssolvända till stor del är vindpollinerad är det en fördel att samordna en massblomning. Filthårig ölandssolvända har i stället sin maximala blomningstid under mitten av juli. Orsaken till detta är att de flesta blommor sitter på årsskottet varför blomningen fördröjs. Sällan kan man uppleva samma massblomning som hos äkta ölandssolvända. Följande text avser äkta ölandssolvända.

Ölandssolvända växer solöppet på torr, kalkrik och grusig mark som ofta är hävdad genom bete. Den kan även förekomma på kalkrik morän, i sprickrik kalksten samt på sandigt och något kalkfattigare underlag. Ölandssolvända är den dominerande växten på Stora Alvarets vittringsgrus. Under senhöst och vinter är växtplatsen mättad med vatten. Frosten under vårvintern medför uppfrysningsrörelser som gör marken instabil. Plantorna utsätts för stora krafter, riskerar att förlora rotförankringen och dö. Få fleråriga växter härdar ut i denna miljö och ofta är de enda grannarna fårsvingel Festuca ovina och backtimjan Thymus serpyllum. Ölandssolvända är även vanlig på alvarets torrängsryggar och ses ibland i sandgräshedar, gamla sandtag och stenbrott.

Ölandssolvända är vanlig på Stora Alvaret och den växer på de flesta småalvaren, även längst i norr på Västeralver, Böda sn. Stäppartade torrängar som västra stenkusten norr om Äleklinta, Alböke sn, hyser större förekomster. Östra sjömarken har några fynd från torrängar och de små alvarpartier som förekommer insprängda i betesmarken. I Mittlandet växer ölandssolvända på torrängar exempelvis Jordtorpsåsen, Algutsrum sn. Växtplatserna på torrängar utanför Stora Alvaret riskerar på sikt att växa igen liksom en del av de mindre alvarområdena vilket missgynnar ölandssolvända. Alltför hårt betestryck kan samtidigt skada plantorna och vara ogynnsamt. En viss minskning sedan Sterner (1938) har skett på lokaler utanför Stora Alvaret. Orsaken är upphörd hävd och ökad näringsbelastning som resulterat i igenväxning med mer konkurrenskraftiga arter. Den extrema torrsommaren 2018 gjorde att många plantor av ölandssolvända dukade under och de följande åren var blomningen ganska skral men i slutet av maj 2021 var åter en del grusalvar gula av blommande ölandssolvända.

Ölandssolvända kan ibland ha blommor som är blekt gula eller gulvita, detta är noterat vid ett antal tillfällen under inventeringen. Den endemiska ölandssolvändan är förstås Ölands landskapsblomma. Det var Ölands hembygdsförbund som 1972 motionerade att tovsippa Anemone sylvestris borde bytas ut mot ölandssolvända, ett förslag som vann gehör och gillande.

Gammal, bofast.