Bergkorsört växer på något kalkfattig men ofta kväverik och grusig mark. Den uppges i Sterner (1938) vara ursprunglig i björk- och tallskogar men där är den idag ovanlig. I stället är arten starkt kulturgynnad och dyker upp på hyggen, både i löv- och barrskogar. Ibland räcker det att enbuskar röjs på en alvartorräng. Bergkorsört har noterats efter naturvårdsbränningar av skogar och ljunghedar. Arten är snabbt på plats när grävningar skett för bevattningsdammar, cykelbanor eller diken. Ibland är den funnen i betade torrängar, längs skogsvägar, i åkerkanter, på tångvallar samt grusiga–sandiga havsstränder.

Bergkorsört är liksom förr vanlig nära kusten i de västra socknarna Högsrum och söderut till Kastlösa. Även längst uppe i norr, Böda, Högby och Källa sn, är den frekvent. I Mittlandet gynnas den av dagens hyggen som är inriktade på att få bort granar ur lövskogen. Även röjningar på Stora Alvaret som vid Gösslunda, Hulterstad sn, gör att bergkorsört dyker upp. Förutom de skogliga åtgärderna har arten gynnats av en ökad näringstillgång i landskapet. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.