Ängssyra växer på torr–frisk mark på stränder med sand eller grus samt i glesare löv- eller tallskogar, biotoper där den bedöms ursprunglig. Idag är den vanligare i kulturpåverkade miljöer som betade alvartorrängar, andra hävdade gräsmarker, vägrenar, åkerkanter och även ruderatmarker (jordhögar och gamla sandtag). Värt att notera är att den är noterad i samtliga av Ölands få kvarvarande slåtterängar. När skogsbete införs förefaller växten gynnas.

Ängssyra är en vanlig växt på Öland, väl spridd inom samtliga områden och några utbredningsluckor föreligger inte.

Ängssyra har en bred ekologisk nisch och geografisk spridning där taxonomin har skiftat mellan åren. Den företräds i Norden av tre underarter: äkta ängssyra subsp. acetosa, islandssyra subsp. islandica och lappsyra subsp. lapponicus. Islandssyra är inskränkt till Island och Färöarna medan lappsyra förekommer från Värmland och norrut, i hela Norge och norra Finland. Äkta ängssyra delas in i fyra varieteter: vanlig ängssyra var. acetosa (hela Norden), källängssyra var. fontanopaludosus (Finland), dansk ängssyra var. hydrophilus (Danmark) och smal ängssyra var. serpentinicola (på serpentin i Sverige och Norge). På Öland förekommer såvitt känt bara äkta ängssyra med varieteten vanlig ängssyra.

Ängssyra kan förväxlas med stor ängssyra R. thyrsiflorus. Hos ängssyra är blomställningen ogrenad eller med enstaka grenar och honblommornas hylleblad mäter 3,3–5,2 mm. Stor ängssyra har en blomställning som är upprepat grenig och honblommor med mindre hylleblad, 2,4–3,5 mm (Jonsell 2000).

Gammal, bofast.