Brännässla växer i frisk, kväverik mulljord. Den anses vara ursprunglig på havssträndernas tångvallar, i alvarkarst och lundar (Sterner 1938); miljöer där brännässla än idag påträffas. Men än vanligare är den på dagens Öland i ruderatmiljöer, kvävepåverkade betesmarker och vid gårdar. När marken såras som vid röjningar och gallringar frisätts näringsämnen och då är den snabb med att kolonisera. Brännässla klarar även något skuggiga lokaler och ses påfallande ofta i planterade tallskogar.
Brännässla är en av de växter som noterats i flest inventeringsrutor på Öland. Ökande näringsbelastning av landskapet har gynnat arten och man behöver inte gå långt för att träffa på den.
Brännässla företräds på Öland av underarten vanlig brännässla subsp. dioica. Den delas i sin tur upp i ogräsnässla var. dioica och skogsnässla var. holosericea. Den sistnämnda är högväxt, bladen smala–lansettlika och den saknar nästan helt brännhår men har rikligt med vanliga hår. Växtmiljöer för skogsnässla är både lövskogar och ruderatmark.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 15 juni 1741 nära Horns kungsgård, Högby sn. "Nässlorna av mindre slaget stodo mest uppätne av sina lövmatkar, som allmänt äro bekante eller Papilio urtcaria vulgatissima Raj." (Linnæus 1745). Fjärilslarven som nämns är förstås nässelfjäril. Nu är det inte helt säkert att det var just brännässla som Linné såg, kanske var det etternässla U. urens. Tidigt belagd Borgholm: O. Nordstedt 1883 (LD).
Utbredning
Funnen i 92 rutor = 97 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar (i liggaren noterad från 15 socknar).
Förändring: Något ökande +
Lokaler
Fynd av skogsnässla:
Högby: Hornsjökanalen, på upplagda muddermassor 634342 156902 GW 2007 (OHN) conf. ThK. Högsrum: Halltorps hage, ädellövskog 629762 154718 ToK 2017. Smedby: Nedre Västerstad, trädgård 625534 153750 ToK 2017. Ås: Ottenby lund södra delen, ek–björkskog 623250 153839 UBA & TGn 2012 (eget herb.).