Darrgräs växer solöppet på torr–frisk, gärna något kalkpåverkad mark. Darrgräs är den främsta karaktärsarten för Ölands naturbetesmarker, helst bör de inte vara alltför hårt hävdade. Den växer även på strandängar, i vägrenar, fuktängar, skogskärr och magra slåtterängar. Sällsynt är den funnen i ruderatmiljöer (stenbrott) och åkerkanter.
Darrgräs är vanlig och utbredd över hela Öland. De tätaste bestånden finner man på mark som varit betad under lång tid som Stora Alvaret och östra sjömarken. Glesare är förekomsterna i Mörbylångadalens åkerlandskap och de större barrskogsområdena i socknarna Böda, Köping och Gärdslösa. Liksom många andra arter som är hävdberoende är darrgräs känslig för upphört bete och påförsel av näringsämnen. Även om växten fortfarande är vanlig på dagens Öland kan den på sikt komma att missgynnas av förändringar i markanvändningen.
Småaxen är normalt brunvioletta men sällsynt är de gulgröna vilket noterats vid några tillfällen under inventeringen.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 2 juni 1741 i Björnhovda änge nära Färjestaden där han noterar ett antal arter "som allmänt funnes i ängen" och darrgräs är en av dem (Linnæus 1745). Tidigt belagd Öland: på fuktiga ställen här och där C. F. Fallén 1815 (LD), belägg med gulgröna småax.
Utbredning
Funnen i 85 rutor = 89 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar.
Förändring: Något minskande - (åtminstone på sikt).
