Fårsvingel är mycket vitt spridd i norra Europa. Den växer solöppet på torr–vinterfuktig, alltid mager mark som ofta är hävdad genom bete. Faktum är att fårsvingel inte uthärdar på näringsrika marker, framför allt på jordar som innehåller mycket fosfor, vilket gör att gräset fungerar som en pålitlig indikator av markförhållanden som även är lämpliga för andra hänsynskrävande arter (Löfgren m.fl. 2020). Fårsvingeltuvor i en betesmark signalerar att lokalen har lång kontinuitet av beteshävd. På Öland är gräset en av de allra vanligaste kärlväxterna och särskilt på alvarområdena en karaktärsart som dominerar över stora områden och gett namn till växtsamhället fårsvingelheden. Fårsvingeln är "den i särklass ymnigaste växten alla kategorier på svensk alvarmark" (Ekstam & Forshed 2002), och den är i princip alla alvarväxternas granne och representerar därför en viktig del av deras levnadsmiljö. I betade fuktängar hittas fårsvingel uppe på tuvorna och längs kusten växer den på klapperstensvallar, stabiliserade dyner och sandgräshedar. Ibland är fårsvingel uppgiven från glesare tallskogar, vägkanter, gamla trädgårdar och torrare ruderatmiljöer (övergivna sandtag).

Fårsvingel är vanlig över hela Öland och man behöver sällan gå långt innan man trampar på en tuva. Arten missgynnas starkt om marken tillförs näringsämnen. Den kan inte konkurrera med t.ex. engelskt rajgräs Lolium perenne eller rödsvingel Festuca rubra som har förmåga att utöka sin produktion av biomassa i respons på en bra tillgång av näringsämnen. Fårsvingel missgynnas av beskuggning men klarar sig kvar under flera år på ohävdade lokaler. Den ökade näringsbelastningen av landskapet kan på sikt missgynna fårsvingel som möjligen minskat under de senaste decennierna, men inga studier har gjorts. I takt med ytterligare igenväxning och beskogning av framför allt de perifera områdena av Stora Alvaret och ökad näringsbelastning kommer gräset troligen att minska framöver. Den extrema torrsommaren 2018 gjorde att många tuvor med fårsvingel på Stora Alvaret dukade under. Framtiden får utvisa om gräset lyckas komma tillbaka på dessa lokaler.

Det är inte bara jordmån och betestryck som styr hur alvarväxtsamhällen komponeras utan också interaktionerna mellan grannplantorna. En stor andel av nyckelarten fårsvingels individ dör under år med hård sommartorka, som efter sommaren 2018, och många alvararter är beroende av möjligheten att etablera sig på barmarksytor åren efter torkan.

Festuca ovina-populationerna i öländska gräsmarker är diploida. Arten är korsbefruktad och populationerna karakteriseras av en mycket hög grad av genetisk polymorfism (variabilitet) som gör att den har möjlighet att anpassa sig till olika livsmiljöer. I stället för att alla individer är ekologiska generalister som klarar av många ekologiska förhållanden består populationerna av olika genetiska varianter som föredrar olika miljöer. På alvarmarker är fårsvingel den art som, tillsammans med backtimjan Thymus serpyllum, har den bredaste ekologiska amplituden. Den växer i sluten ängsvegetation på alvarryggar i både torra och friska, sandrika jordar som har ett relativt lågt pH (5–7). Den växer också på vittrade och tunna kalkjordar med ett pH som kan vara så högt som 9, på extremt torra kalkstensplattor och på uppfrysningsmark med polygonbildning på svagt dränerade och grusiga avlagringar. På grusalvar har den sällskap av backtimjan och ölandssolvända Helianthemum oelandicum samt grusalvarspecialister som alvarglim Silene uniflora subsp. petraea.

Genetiska undersökningar visar att genspridningen är mycket effektiv vilket gör att det finns en låg grad av genetisk differentiering mellan populationer från lokaler över hela Stora Alvaret (Prentice m.fl. 1995 & 2000). Men inom alla lokaler finns det, trots extensivt genflöde, ett finskaligt anpassningsmönster där olika genetiska varianter är associerade till olika pH- och fuktförhållanden. Det naturliga urvalet gör att olika genetiska varianter överlever olika bra i skilda mikrohabitat inom alvarmarkerna. Som kuriosa kan nämnas att en del fårsvingelpopulationer i södra Sverige innehåller en fullt fungerande extra kopia av ett viktigt metaboliskt enzym (fosfoglukoisomeras) och att den extra genen är en helt naturlig "transgen" som har lånats av ett annat obesläktat gräs i släktet Poa (gröen). Trettio procent av individerna på Stora Alvaret bär på transgenen och det finns ett statistiskt säkerställt samband mellan förekomsten av transgenen i växtindivider och torra miljöer (Prentice m.fl. 2015).

Gammal, bofast.