Getrams växer solöppet på torr, stenig mark och är en karaktärsart i alvarkarst och på sprickrika kalkstensplatåer. Den ses även ute i grusalvar tillsammans med ölandssolvända Helianthemum oelandicum. Getrams växer i glesare skogar med ädellöv eller tall men även i betade och steniga hässlen. Ibland räcker det med en stenmur, ett mindre odlingsröse eller ett gammalt stenbrott för att växten ska slå sig ner. Getrams ses i åkerkanter och betade torrängar; sällsynt är den funnen på sandstränder.
Getrams är vanlig främst på Stora Alvaret och utmed västra landborgen. I Mittlandet växer den i hässlen och insprängda alvarpartier. Den är funnen på en av de låga moränöar som ligger alldeles norr om Ölandsbron. Däremot är den sparsam norr om Borgholm samt utmed västra stenkusten trots alla gamla stenbrott och högar med kalksten som borde passa växten. Kanske har getrams dålig spridningsförmåga? Idag är arten funnen i färre socknar än i Sterner (1938) och den kan komma att missgynnas på sikt när skogarna blir alltför täta och mörka.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 1741 under den öländska resan bl.a. 10 juni vid Ismantorps borg. "I denna borg växte Rhamnus catharticus (vigeltorn), Ossea (benved), Sanicula, Asclepias, Mercurialis, Trichomanes, Hypericum, Polygonatum, Orchis militaris minima." (Linnæus 1745). Växterna i tur och ordning: getapel, skogskornell, sårläka, tulkört, skogsbingel, svartbräken, äkta johannesört, getrams och krutbrännare. Samtliga dessa växter kan du än idag finna i eller alldeles utanför fornborgen. Tidigt belagd Resmo: E. V. Skotte 1881 (LD).
Utbredning
Funnen i 59 rutor = 62 %; allmän = 31 socknar (ej återfunnen Egby och Ås).
Sterner 1938 allmän = 33 socknar.
Förändring: Något minskande -
