Sydvårbrodd är en karaktärsart för alvarmarkens torrängsryggar och sandgräsmarker nära havet, två miljöer där den troligen är ursprunglig. Den föredrar näringsfattig och torr mark men klarar att växa på kalkpåverkade lokaler som sprickrika kalkstensplatåer. Många lokaler är hävdade genom bete. Sydvårbrodd förekommer även i slåtterängar, glesare skogar med tall eller ädla lövträd. Arten är kulturgynnad och ses även i åkerrenar och vägkanter.
Sydvårbrodd är en vanlig växt på Öland och jämnt spridd över landskapet. Man behöver inte gå många meter förrän man träffar på dess väldoftande, glesa tuvor.
Speciellt på fuktiga lokaler kan sydvårbrodd bli rejält högväxt och med breda blad. Ibland har den beskrivits som var. majus (Hylander 1953).
Sydvårbrodd är tetraploid (2n = 20) till skillnad från nordvårbrodd A. nipponicum som är diploid (2n = 10). Den sistnämnda är känd från våra fjälltrakter och norra delen av Norrlands kust- och inland. Sydvårbrodd har sträva och håriga småax med korta borst (0,5–1 mm); som mogna är småaxen ljust brungula. Nordvårbrodd har kala, glänsande och bronsfärgade småax med ett borst på 2–4 mm.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 1 juni 1741 då vårbrodd är en av alla de växter han noterar redan sin första dag på Öland efter att ha landstigit vid Färjestaden (Linnæus 1745). Tidigt belagd Torslunda: Färjestaden H. Holmström 1886 (OHN). Sydvårbrodd kan än idag hittas runt Färjestaden men man får ta sig ifrån alla välskötta villaträdgårdar och ut på torrängarna i närområdet.
Utbredning
Funnen i 85 rutor = 89 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar (i liggaren noterad från 30 socknar).
Förändring: Oförändrad ± 0