Langes maskros är en svensk endem med fynd på Öland, Gotland samt något enstaka i östra Blekinge och Småland.
Langes maskros klarar på Öland att växa lite torrare än de andra strandmaskrosorna, ibland kan den dela växtplats med någon sandmaskros T. sect. Erythrosperma. De flesta lokaler hittas i kanten av vätar, tuviga friskängar där den gärna växer mellan tuvorna, på tunna vittringsjordar, uppfrysningsmarker och i allehanda fuktiga svackor som kan ses på alvaret. De flesta lokaler är välhävdade genom bete. Langes maskros är konkurrenssvag liksom de andra arterna i sektionen och behöver öppen, kalkrik och fuktig jord. Den växer främst på Stora Alvaret, längs västra stenkusten och i östra sjömarken. I Mittlandet och längs västra kusten, söder om Borgholm, är den påfallande sparsam. En viss minskning kan befaras även för denna unika maskros beroende på igenväxning och dränering av landskapet.
Langes maskros räknades förr till sandmaskrosorna sect. Erythrosperma vilket är lätt att förstå när man ser de djupröda frukterna. Bladen är finflikade och påminner om de hos en del sandmaskrosor.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Kastlösa: på alvaret H. Möller 1907 (S) conf. G. Marklund 1937. Först publicerad: Dahlstedt (1925) 9 socknar (Högby, Föra, Alböke, Gärdslösa, Torslunda, Vickleby, Sandby, Kastlösa och Ås + Borgholm).
Utbredning
Funnen i 63 rutor = 66 %; allmän = 31 socknar (Egby och Glömminge 0).
Saarsoo & Haglund (1962) då i sect. Erythrosperma: Förekommer i samtliga socknar (karta 33 socknar), men föredrar fuktiga växtplatser, såsom kring vätar på alvaret, på kärrängar och strandängar, i fuktiga svackor o. dyl.
Förändring: Något minskande -
