Gråal har kommit invandrande från nordost efter senaste istiden och anses naturligt förekommande i Sverige så långt söderut som i Småland. På Öland härstammar alla förekomster av gråal troligen från de planteringar som genomfördes från 1870-talet och framåt. Gråal kan växa något torrare än klibbal A. glutinosa och ses på frisk–fuktig, ofta sandig mark. Genom sin rika rotskottsbildning kan gråal bilda sammanhängande bestånd. Trädet växer i fuktiga skogar, planterade alvardungar, kärr och betesmarker men även vid diken, kanaler och dammar.

Dagens utbredningskarta stämmer i stort överens med den i Sterner (1986). Några lokaler på västra Öland har inte återfunnits medan andra tillkommit. Jämfört med Sterner (1986) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att gråal är ungefär oförändrad under senare tid men har ökat tydligt sedan Sterner (1938).

Såvitt känt finns endast vanlig gråal subsp. incana på Öland. Alar samverkar med aktinobakterien Frankia alni som bildar knölar på trädens rötter, bakterien kan fixera luftens kväve. Trädet drar nytta av det livsviktiga kvävet och delar med sig av bland annat aminosyror till bakterien. Alar fäller sina blad gröna, lövförnan är kväverik vilket gynnar andra arter som delar livsrum med träden.

Kulturflykting, bofast.