Slokstarr växer på fuktig–blöt, näringsrik mark som sötvattenstränder, alsumpskogar och kärr med viden Salix spp. eller glasbjörk Betula pubescens. Den är tydligt störningsgynnad och dyker upp i diken, dammar, stenbrott, gamla torvgravar och luftningsdammar för avloppsvatten. Sällsynt är den funnen i övergivna, fuktiga åkrar.
Slokstarr har fortfarande sina rikaste förekomster nära Hornsjön, Högby sn, där den först noterades 1821 av Göran Wahlenberg. Den är anmärkningsvärt stabil på sina lokaler som vid Gladvattnet, Högsrum sn, där den först noterades av Hebert 1884 och där den fortfarande finns kvar i spåren efter tidigare torvtäkt. Några nya socknar har den erövrat jämfört med kartan i Sterner (1986) där man kan läsa kommentaren "med tiden väl något vanligare", vilket verkar stämma med dagens läge. Jämfört med Sterner (1986) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Högby: Hornsvikens nedersta ände G. Wahlenberg 1821. Lördagen 21 juli befinner sig Wahlenberg vid Hornsjön i Högby sn och skriver. "Vid Hornsjöns nedersta ända fanns Carex pseudocyperus, bladen af Schoenus mariscus syntes flerestädes, vidare Typha latifolia, Ranunculus Lingua." (Wahlenberg 1821). Alla de nämnda arterna finns idag kvar vid Hornsjön: slokstarr, ag, bredkaveldun och sjöranunkel. Men troligen avsågs smalkaveldun T. angustifolia då bredkaveldun vid denna tidpunkt inte var känd från Öland. Tidigt belagd Högby: Horn okänd insamlare 1827 (S).
Utbredning
Funnen i 17 rutor = 18 %; tämligen sällsynt = 11 socknar (nyfynd Persnäs, Föra, Alböke, Löt, Långlöt och Glömminge).
Sterner 1938 sällsynt = 5 socknar (14 lokaler); Sterner 1986 funnen i 9 rutor = 9 %; sällsynt = 5 socknar.
Förändring: Något ökande +
Lokaler
Sydlig utpostlokal:
Torslunda: Kråketorp, grävd damm 627652 154162 LB & KGB 2008.
