Blågrå kvickrot växer havsnära på strandvallar, tångbankar eller av tång gödslade grusmarker. De fynd som gjorts en bit från stranden härrör från ruderatmark med tång- och sandtippar.

På 1930-talet bedömdes blågrå kvickrot som en varietet av kvickrot E. repens. Sterner (1938) var väl förtrogen med kvickrotens variation och betecknade denna form som var. maritimum Koch & Ziz. som "tämligen sällsynt på strandängarna". Blågrå kvickrot växer än idag längs Ölands kust, främst på den östra sidan. Det finns en del luckor i utbredningen och det är troligt att växten är underrapporterad. Övergångsformer mot kvickrot är vanliga vilket tyder på att det inte rör sig om två olika och väl skilda arter.

Kvickrot är mycket variabel och två underarter har tidigare urskilts: vanlig kvickrot subsp. repens och blågrå kvickrot subsp. arenosus. Vid närmare efterforskning visade sig subsp. arenosus tillhöra ett annat taxon (en tysk inlandsväxt) och därför lanserades namnet E. campestris för den speciella kustformen av kvickrot. Det var främst kvickrötter från atlantkusten som undersöktes och ingen har studerat om östersjöområdets blågrå kvickrot är samma art (Karlsson 2012). Kanske är det bara en ekotyp av kvickrot? Kvickrot E. repens har platta blad med gleshårig ovansida medan bladen hos blågrå kvickrot är inrullade, kala med blågrön färg. Blågrå kvickrot har jämfört med "vanlig" kvickrot kortare ax (4–7 cm respektive 5–25 cm) och kortare strå (20–60 cm respektive 30–120 cm).

Gammal, bofast.