Vägtistel är troligen ursprunglig i miljöer som steniga havsstränder, gärna med tångvallar. Vid en inventering sommaren 2008 av de moränöar med fågelkolonier som ligger strax norr om Ölandsbron, visade sig samtliga hysa vägtistel. Andra naturliga ståndorter är grusalvar, sprickrik kalksten, karster och kalkstensklinter. Vägtistel växer på öppen, kväverik mark och är främst vanlig i ruderatmiljöer som jordhögar och stentippar. I friska betesmarker dyker den upp, ofta i stor mängd, när röjningar skett men blir oftast kortlivad. Vägtistel gynnas av mänskliga aktiviteter i odlingslandskapet och ses i vägrenar, åkerkanter, gårdsmiljöer, på hyggen och grusplaner.
Vägtistel är väl spridd på Öland utan några utbredningsluckor. Att den är bestämbar under större delen av året bidrar till de många fynden. Vägtistel gynnas av en ökad näringstillgång i landskapet.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 17 juni 1741 då han tillsammans med sitt beridna resesällskap besöker ön Holmen mitt för Böda. Efter vissa vedermödor tar de sig över till ön och han skriver: "Intet synnerligit fanns på denna ö utom Carduus lanceolatus latifolius vulgaris, som växte på stranderna." (Linnæus 1745). Kanske motsvarar beskrivningen Gåsgrund strax norr om Böda hamn i vars omedelbara närhet vägtistel växer än idag på en fuktig strandäng. Tidigt belagd Borgholm: O. Nordstedt 1883 (LD).
Utbredning
Funnen i 92 rutor = 97 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes (i liggaren noterad från 23 socknar).
Förändring: Oförändrad ± 0