Trubbhagtorn är vanligt i betade torrängar, skogsbryn, vägkanter och åkerrenar. Ibland ses det i hässlen, glesare löv- eller tallskogar, kraftledningsgator och karster. Även ruderatmarker med tippade jordhögar kan hysa trubbhagtorn; troligen härstammar dessa buskar från trädgårdsodling. Trubbhagtorn är också funnen på mindre moränöar i Kalmarsund, en miljö där även Rikard Sterner fann den (Nordmannen och Svansholmarna 1930 i Sterners liggare).

Trubbhagtorn är idag en vanlig växt på Öland och jämnt fördelad över ön. Busken har inte samma tonvikt till Mittlandet som släktingen rundhagtorn C. laevigata. Växten är vanlig i den betade östra sjömarken och längs västra kusten där den ofta växer på klappergrus. Troligen har hybrider både med rundhagtorn och flikhagtorn C. rhipidophylla, ibland felaktigt tolkats som trubbhagtorn. Trots detta förefaller arten ha ökat sedan Sterner (1938). Åtminstone förr odlades den ofta som häckväxt och därifrån kan den med fåglars hjälp lätt sprida sig ut i naturen. Den tydliga ökningen i sen tid tyder på att många förekomster av trubbhagtorn har sitt ursprung i odlingar under 1900-talet.

Trubbhagtorn känns igen på att blommorna har ett stift, bladets nedersta nerver böjer bakåt och stiplerna på blomskotten är i de flesta fall helbräddade. Bladen har blågrön undersida och de nedersta bladflikarna har mot spetsen få och grova tänder.

Gammal och kulturflykting, bofast.