Kvickrot är ett av våra vanligaste gräs och kan vara ursprunglig på havsstrandängar (Sterner 1938) där den fortfarande är vanlig. Idag är den även frekvent på kulturmarker som i all slags jordbruksmark, men med en förkärlek till lätta, sandiga marker där den är ett svårt ogräs. Kvickrot inte bara gynnas av gödsling utan tål också mycket höga halter av näringsämnen i marken. I Sterner (1938) finns en var. maritimum angiven som ganska sällsynt på havsstränder, det vi idag bedömer närmast motsvarar blågrå kvickrot E. campestris.

Kvickrot är mycket allmän i all odlad mark och strandvegetation över hela Öland; den saknas endast på delar av Stora Alvaret. På igenväxande, sandiga strandängar, särskilt på de mellersta och övre partierna, blir den ofta beståndsbildande. Och säg den trädgårdsodlare som inte för en ojämn kamp mot den envisa kvickroten. Arten har gynnats av en ökad näringstillgång i landskapet. Genom sin förmåga att sprida sig med små fragment av jordstammar klarar den väl en omrörning av jorden, vare det sig är en plog, jordfräs eller en höststorm längs stranden som utfört arbetet.

Gammal främst kulturföljeslagare, bofast.