Sumparv växer på våt, gyttjig och något näringsrik mark. På Öland är den funnen på gyttjiga havsstränder, ofta där källdrag rinner ut.

Sumparv är en sällsynt art på Öland och sågs senast 1980 och 1985 av Lissbeth och Karl-Göran Bringer. Trots att arten eftersökts på dessa och några andra äldre lokaler har den inte gått att återfinna. Många av de gamla växtplatserna utmed Ölands västra kust är numera exploaterade för villabebyggelse eller kraftigt igenväxta eftersom betet upphört. Sumparv har inte en chans att hävda sig när friskängsvegetationen sluter sig. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Sumparv varierar mycket i utseende vilket är kopplat till ekologin och två varieteter har beskrivits. I skyddade lägen längs stränder av insjöar växer sumparv upprätt, har stora blommor och elliptiska blad, benämnd kärrsumparv var. paludosa. På exponerade havsstränder växer krypande plantor med små blommor, med lansettlika och tjocka blad, benämnd strandsumparv var. minor, förr var. brevifolia (Jonsell 2001). Från Öland är endast strandsumparv känd.

Från närstående arter på Öland skiljs sumparv ut på att stödbladen är gröna och örtartade medan kärrstjärnblomma S. palustris som kan växa i likande miljöer har hinnlika stödblad utan kanthår. Källarv S. alsine har också hinnlika stödblad men känns igen på att kronbladen är betydligt kortare än foderbladen. Grässtjärnblomma S. graminea växer betydligt torrare även om den ibland kan hittas i tuviga friskängar. Den har liksom kärrstjärnblomma hinnlika stödblad men de är finhåriga i kanten.

Gammal, förr bofast, numera utgången?