Hultbräken är ovanlig på Öland och liksom förr funnen främst längst i norr, Böda sn, samt i västra kustskogen. För övrigt finns spridda lokaler varav några nyfynd på östra respektive sydvästra delen av ön. Trots detta bedöms en minskning skett främst utmed västra kusten där lokaler exploaterats för bebyggelse. Den allmänna torrläggningen av landskapet har också varit ogynnsam för ormbunken. Men jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Hultbräken har i Sverige asexuell förökning där gametofyten utvecklas direkt till en sporofyt utan tillförsel av simmande spermier. Detta anses vara en anpassning till torrare förhållanden eftersom vatten normalt behövs för att spermien ska nå och befrukta ägget (Jonsell 2000). Trots detta är bestånden av hultbräken påfallande lika och har inte utvecklat den mångfald av arter som exempelvis de apomiktiska maskrosorna Taraxacum spp. gjort. Hultbräken är lätt att känna igen på att de nedersta bladparet pekar bakåt, populärt benämnt "sista paret ut".

Gammal, bofast.