Blåmålla anses ursprunglig på havsstränder där den växer på driftvallen, precis i strandlinjen eller ibland direkt på sandstranden. Växten klarar salthaltig mark och kan ses på låglänta, gyttjiga stränder med skonor. Idag är blåmålla vanlig i kvävepåverkade ruderatmiljöer såsom gödselhögar, jorddeponier, stentippar, gamla grustag, komposter och rötslam. Den växer även på gårdsplaner, vid ladugårdar och i trädgårdsland. I betesmarker hittas blåmålla där djuren trampat och gödslat marken som vid vattenhål eller i uppkörda traktorspår. Ibland växer den i åkrar med fodermajs och potatis. När grävarbeten sker kan en fröreserv aktiveras och blåmålla dyker upp.

Blåmålla har ökat tydligt sedan Sterner (1938). Speciellt har den blivit mer frekvent på stränderna där den möjligen gynnats av de ofta frodiga driftvallar som idag är en vanlig syn längs stora delar av kusten. Lägg märke till hur spridd blåmålla är på sandreveln längst nere i söder, Ås sn. Än idag är gödselhögar en vanlig syn på Öland och nästan alltid kan blåmålla hittas i närheten av dem. Växten har även gynnats av den eutrofiering av landskapet som skett. Som sig bör saknas växten på Stora Alvaret förutom vid ett par alvarbyar. Förr fanns inga fynd norr om Borgholm men idag har växten tagit sig ända upp till Böda sn; norr om Borgholm är fynden än så länge något glest utspridda. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig ökning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Såvitt känt finns endast vanlig blåmålla subsp. glauca på Öland. Den närstående amerikansk blåmålla subsp. salina har längre bladskaft (åtminstone halva bladskivans längd) och blad som är vasst tandade. Den har inkommit till Norden bland annat med solrosfrö från Nordamerika.

Gammal, bofast.