Vingvial har sin världsutbredning inskränkt till Europa. I Skandinavien anses den främst vara en inkomling (Hultén & Fries 1986) men är troligen ursprunglig i delar av Småland (höglandets norra och östra delar), Östergötland och delar av Västergötland (Falbygden).

Vingvial växer solöppet på torr, varm och helst kalkpåverkad mark. Växten är beteskänslig och missgynnas av alltför tidig slåtter. De öländska förekomsterna härstammar troligen från odling som foderväxt. Inga fynd gjordes under inventeringen.

Vingvial och rosenvial L. latifolius subsp. latifolius behandlas numera som två underarter. De skiljs åt på att vingvial har något mindre blommor (12–22 mm resp. (15–)20–30 mm), blomfärgen hos vingvial är ljusrosa med en dragning åt grönt medan rosenvial har rosenröda blommor. Vingvial har något färre frön i baljan (9–15 resp. 16–23). Åtminstone några av de övre bladen hos vingvial brukar ha två par småblad, sällan tre (därav heterophyllus = olika blad) medan de nedre endast har ett par småblad; hos rosenvial har alla blad endast ett par småblad. Problemet är att det finns en varietet av vingvial, var. unijugus, där alla blad endast har ett par med småblad. Som synes ovan förefaller åtminstone en del av det öländska materialet höra till denna varietet. I Stace (1997) uppges att även de engelska förekomsterna av vingvial hör till var. unijugus.

Inkommen, förr tillfällig, numera utgången.