Strandfräne är troligen inhemsk i delar av södra Sverige och upp till Mälaren där den växer vid vattendrag och på sjöstränder. Dessutom har den inkommit med ballast och är från slutet av 1800-talet främst spridd som trädgårdsogräs. Tidiga fynd på Öland gjordes på till synes naturliga lokaler exempelvis är många belägg under 1800-talet tagna vid bäcken nära Rosenfors i Borgholm. Rikard Sterner noterade strandfräne 1933 vid en bäck öster om Ryd, Glömminge sn. På dagens Öland växer strandfräne mest i ruderatmiljöer som på jordhögar, trädgårdstippar och i fuktiga sandtag. Den är ett vanligt och besvärligt ogräs i trädgårdar dit den troligen kommit med material från plantskolor. Växten föredrar öppen jord och har svårt att konkurrera när vegetationen sluter sig. Strandfräne växer sällsynt på havsstränder utmed östra kusten, i betesmarker och som åkerogräs. Enstaka fynd är gjorda längs bäckar i fuktiga lövskogar som påminner om växtens ursprungliga lokaler.

Strandfräne är ojämnt fördelad på Öland med flest fynd längs västra sidan i tätorterna Mörbylånga och Färjestaden. Det finns endast två fynd norr om Borgholm; även utmed östra sidan är det glest med observationer. Strandfräne kan delvis vara förbisedd eftersom den ofta växer i villaträdgårdar dit sällan en inventerare bjuds in. Intressant är att i området vid Horns kungsgård, Högby sn, noterades den redan av Sjöstrand 1837, senare av Sterner 1932; den finns kvar där än idag. Längs bäckar och diken från de stora våtmarkerna runt Amunds mosse har strandfräne ett antal fynd utmed samma vattensystem (se nedan).

Strandfräne har olika antal kromosomer vilket delvis är kopplat till utseende och ekologi (Jonsell 2017). Populationer från plantskolor är hexaploida (2n = 48) med större blommor och kraftigare plantor. På stränder hittar man plantor som är slankare och småblommiga; de är tetraploida (2n = 32).

Gammal?, främst inkommen, bofast.