vårvicker
Vicia lathyroides
Mer information om arten

Vårvicker växer i betade torrängar, helst på sandblandat underlag. Arten gynnas när betesmarker röjs och markblottor uppstår. Ruderatmarker som gamla grustag och tippade sandhögar kan också hysa växten. Den är inte heller främmande för att växa i trädgårdsland och slitna gräsmattor liksom i kanten av tallskogar, vägrenar, på sandstränder och klapperstensvallar vid havet. I glesa trädesåkrar kan den sällsynt dyka upp men kan däremot inte konkurrera i dagens brukade åkrar och vallar.

Vårvicker är vanlig över stora delar av Öland. Fynden är glesare på Stora Alvaret och i Mittlandet. Vårvicker hittas främst i områden med sandiga marker längs östra och västra Ancylusvallen, mäktiga strandvallar som avsatts efter senaste inlandsisen. Den är också vanlig på sandiga gräsmarker utmed havet. Vårvicker förefaller ha ökat något sedan Sterner (1938). Vårvicker blommar tidigt, vissnar snabbt bort, är endast möjlig att finna under en kortare period under senvåren och därför lätt att förbise. Antalet plantor varierar också beroende på årsmånen.

Gammal, bofast.

Första fynd

PRIMÄRUPPGIFTER. Först publicerad av Ahlqvist (1821). "På Landborgsåsens sidor ibland Carex obtusata är denna växten flerstädes funnen inom Sandby, Gårby, norra Möckleby och Runstens socknar". Carex obtusata är trubbstarr och Gårdby stavades Gårby förr i tiden. Än idag växer vårvicker och trubbstarr på flera ställen i socknarna längs östra landborgen. Tidigt belagd Torslunda: Färjestaden F. Ahlberg 1860 (LD).

Utbredning

Funnen i 75 rutor = 79 %; allmän = 33 socknar (nyfynd Alböke, Löt, Egby, Mörbylånga, Kastlösa och Smedby).
Sterner 1938 tämligen allmän = 27 socknar.

Förändring: Något ökande +

karta