Rosendunört förekommer i tempererade delar av Europa och Afrika. I Sverige anses den som ursprunglig endast i Skåne och Göteborgsområdet. För övrigt är den inkommen i vårt land under mitten av 1800-talet och framåt, främst spridd från trädgårdsodling, där den varit populär för sina stora och vackra blommor. Möjligen kan den även vara inkommen som ballast med sjötransporter (Jonsell & Karlsson 2010). På Öland är primärfynden gjorda redan i början av 1800-talet i till synes naturliga miljöer så kanske kan arten även här anses som ursprunglig? Rosendunört växer på Öland i fuktig, näringsrik mark och är något kalkgynnad. Vanliga växtmiljöer idag är diken, kanaler och bäckar. Växten är även spridd på havsstränder, helst sandiga, där den växer på näringsrika tångvallar. Rosendunört är också vanlig i ruderatmiljöer som vid dammar, vattenfyllda stenbrott och jordtippar. Den hittas även i skogskärr, fuktängar, vägrenar och längs åkerkanter.

Rosendunört angavs i början av 1800-talet främst från källflöden nedanför Bårbyborg, Mörbylånga sn. En kraftig expansion skedde först under senare halvan av 1900-talet. Idag har rosendunört förekomster över hela Öland. Speciellt vanlig är den i jordbruksintensiva delar som Mörbylångadalen där den växer längs många av de diken som genomlöper åkermarken. Det är något glesare med fynden på Stora Alvaret där den växer vid alvarträsk och i frodigare fuktängar. Längst uppe i norr i Böda sn är det glest med fynden och växten saknas i ett par av inventeringsrutorna där, troligen är marken alltför mager för växten. Rosendunört har gynnats av den igenväxning och ökad näringsbelastning som skett under senare decennier. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig ökning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Rosendunört kan bilda stora bestånd genom att sprida sig med jordstammar. Växten uppvisar protandri dvs. ståndarna utvecklas och sprider pollen innan märket är mottagligt; därmed ökar den chanserna att bli korsbefruktad.

Gammal och kulturflykting, bofast.