I Sverige förekommer flugblomster på kalkrik mark främst på Öland och Gotland; på fastlandet är den glest spridd så långt norrut som Jämtland. Världsutbredningen omfattar centrala Europa där förekomsterna hos oss är nordliga utposter (Hultén och Fries 1986).
Flugblomster växer på fuktig, gärna tuvig och kalkrik mark som är svagt–måttligt hävdad. Vanliga växtplatser är kalkfuktängar, utmed källflöden i rikkärr, alvarträsk, tokfuktängar och ohävdade skogskärr. Ovanliga miljöer är slåtterängar, ängsgranskogar, öppet och tidvis fuktigt grusalvar och på botten av gamla sandtag. Ibland kan flugblomster växa förvånansvärt torrt som bland enbuskar på Stora Alvaret. Vanliga följearter i kalkfuktängen är älväxing Sesleria uliginosa, ängsstarr Carex hostiana och gräsull Eriophorum latifolium. Flugblomster missgynnas av bete.
Flugblomster är vanlig inom Mittlandet med dess många våtmarker samt vid de kärr som finns utmed västra stenkusten. Även Stora Alvarets träsk och östra Ölands sjömarker, förutom längst ned i sydost, erbjuder många lämpliga lokaler. Liksom tidigare inventeringar visat är orkidén ovanlig söder om en linje mellan Kastlösa–Hulterstad sn. Flugblomster har missgynnats av den dränering som skett av landskapet men har samtidigt gynnats av dagens lägre betestryck. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer) medan kartbilden i Sterner 1986 liknar dagens.
Flugblomster kan ibland ses med anomalier av blommornas form eller färg, exempelvis gula blommor vilket är noterat vid ett par tillfällen under inventeringen.
Professor Bertil Kullenberg tog initiativ till att etablera en ekologisk forskningsstation som var knuten till Uppsala universitet. Att den skulle hamna på Öland var självklart med tanke på öns mångfald av växter och insekter varav många är unika. Stationen stod färdig 1963 och ett av de första projekt forskarna ägnade sig åt var att undersöka de doftämnen som flugblomster avger för att locka till sig grävstekelhannar. Hannarna uppfattar orkidéblommans form och doft som en stekelhona och försöker para sig varvid flugblomstret befruktas. Bertil Kullenberg samarbetade med kemister som kunde analysera de ytterst små mängder doftämnen som avges av blomman. Detta samarbete lade grunden till ett tvärvetenskapligt område kallat kemisk ekologi. Sedan 2009 drivs stationen vidare av en ideell stiftelse, nu under namnet Station Linné (http://www.stationlinne.se/sv/forskning/historik/).
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först publicerad: Linnæus (1741). Primärfynd (även svenskt) av Linné 2 juni 1741 Björnhovda änggärde nära Färjestaden, Torslunda sn. "Här funnos de allra sällsammaste växter, som förut i Sverige varit ohörde, och vilka att åskåda jag reste 1738 ifrån Paris till Fontainebleau, där jag dem såg en gång utan att någonsin tänka få dem mera betrakta. Cypripedium bulbis subrotundis, foliis oblongis caulinis, den som allmänt kallas Orchis muscam referens. Dess blommor äro så lika flugor, att en okunnog, som får henne se, skulle tro att 2 eller 3 flugor sutto på stjälken, ty naturen har gjort dem så lika, att ingen konst kan dem så noga efterapa." (Linnæus 1745). För att idag finna närmaste flugblomster får man bege sig till nordöstra delen av Stora Alvaret. Björnhovda änggärde är numera uppodlat och bebyggt. Tidigt belagd Öland: A. Ahlqvist 1828 (S).
Utbredning
Funnen i 61 rutor = 64 %; tämligen allmän = 30 socknar (nyfynd Vickleby, Resmo och Hulterstad).
Sterner 1938 funnen i 32 rutor = 34 %; spridd = 20 socknar; Sterner 1986 tämligen allmän = 27 socknar (nyfynd Alböke, Löt, Egby, Mörbylånga, S. Möckleby, Ventlinge och Ås).
Förändring: S 38 något ökande +; S 86 oförändrad ± 0
