Saltört växer främst i så kallade skonor (saltbrännor) på låglänta och välbetade havsstrandängar; på någon lokal sker slåtter på sensommaren. Skonorna översvämmas vid högvatten och stormar och få växter klarar av denna extremt saltpåverkade miljö. Saltört växer även på fuktig, gyttjig mark längs trampade stigar på saltpåverkade strandängar. En trogen granne är ofta glasört Salicornia europaea.

Det finns ett enda äldre fynd av saltört från västra kusten publicerat av Sjöstrand (1850); Torslunda: Runsbäck. Idag växer saltört endast längs östra kusten, speciellt frekvent från Persnäs sn och söderut till Bredsättra. På några lokaler är saltört mycket utbredd som söder om Kårehamn, Löt sn. Där bildar växten rödaktiga mattor över tusentals kvadratmetrar. I några socknar har saltört inte återfunnits. Orsaken bedöms vara alltför svag hävd vilket gjort att skonor inte hållits öppna utan växt igen med olika mållor Atriplex sp. och att ruttnande driftvallar numera kväver det mesta. Men allt är inte nattsvart. Vid Mellby ör, Segerstad sn, försvann saltört när betet upphörde för ett par decennier sedan. Numera har slåtter införts inom delar av området vilket gjort att saltört återkommit i flera mindre skonor. Den extrema torrsommaren 2018 exponerades stora arealer av gyttjig havsbotten vid Södviken i Persnäs sn. Saltört var då snabb till att kolonisera den tidigare havsbotten och sågs täcka ytor som motsvarar åtskilliga fotbollsplaner. Sammantaget några plus och några minus. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer) men jämfört med kartan i Sterner (1986) bedöms en viss tillbakagång ha skett. Men man ska då ha i minnet att en del av prickarna på kartan från 1986 visar lokaler publicerade i Sjöstrand (1850) dvs över 100 år gamla.

Gammal bofast.