Tiggarranunkel växer på fuktig, gyttjig mark fri från konkurrerande vegetation. Den vill ha näringsrika växtmiljöer, tål att översvämmas och klarar även Östersjöns brackvatten. På Öland växer tiggarranunkel främst längs betade havsstränder, ofta helt nära strandlinjen. Den ses även på driftvallar och vid sötvattensutflöde (diken) som mynnar i havet. Bete av rastande gäss som ger öppna ytor på strandängarna gynnar växten. Knappt 10 % av fynden är gjorda på lokaler en bit från havet. På dessa "inlandslokaler" växer den vid bevattningsdammar, vattenhål för betesdjuren och vid ett tillfälle vardera i sumpskog med källflöde respektive kärr i ädellövskog. En mycket rik lokal med tusentals plantor hittades i Gårdby sn vid en luftningsdamm för avloppsvatten. I ruderatmiljöer växer tiggarranunkel ofta på grus och sand som tagits från havsstränder och tippats nära lantgårdar.
Tiggarranunkel växer främst längs Ölands östra kust och fortsätter runt södra udden och på västsidan norrut till Glömminge sn. Norr därom är det nästan tomt med fynd innan de första dyker upp längst uppe i norr, Böda sn. Kuststräckan mellan Glömminge och Böda är bitvis alltför stenig och exponerad för tiggarranunkel men luckan väcker ändå frågetecken. En orsak till avsaknaden av fynd kan vara att det idag nästan helt saknas betande djur på stora delar av kuststräckan.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 18 juni 1741 vid Torp, Böda sn då han i ett närbeläget kärr noterar tiggarranunkel, kärrspira och mannagräs (Linnæus 1745). Kärret är idag utdikat men tiggarranunkel och mannagräs finns i närområdet medan kärrspira är försvunnen. Tidigt belagd Ås: Ottenby O. Sillén 1876 (OHN).
Utbredning
Funnen i 57 av 71 kustrutor = 80 %, totalt i 63 rutor = 66 %; allmän = 33 socknar.
Sterner 1938 allmän = 33 socknar.
Förändring: Oförändrad ± 0
