Åkerrödtoppa växer helst på sandig åkermark. Sällsynt kan den hittas i ruderatmiljöer som jordtippar och vid halmbalar dit den troligen kommit med frön från någon närbelägen åker.

Det är svårt att bedöma äldre förekomster av åkerrödtoppa eftersom det är oklart hur avgränsningen då var gentemot gatrödtoppa O. vulgaris. Den sistnämnda kan också växa som åkerogräs, något som Rikard Sterner var medveten om. Troligen var åkerrödtoppa betydligt vanligare förr eftersom den gärna växer i rågåkrar, en gröda som är sällsynt i dagens jordbrukslandskap. Men ännu idag kan arten hittas i en del öländska åkrar, helst ska dessa vara sandiga och inte är alltför hårt besprutade. Liksom många andra åkerogräs bedöms den ha en minskande trend och minskningen bedöms fortgå framöver.

Åkerrödtoppa är tetraploid 2n = 40 vilket skiljer den från de andra svenska representanterna i släktet som båda är diploida 2n = 18. Liksom hos gatrödtoppa O. vulgaris sticker stiftet ut ur den fullt utvecklade blomman, detta försvårar självbefruktning. Från gatrödtoppa skiljs den på de få och korta grenarna (0–3) som utgår i en tydligt spetsig vinkel (30–50˚). Interkalarblad saknas (interkalarblad = blad som sitter mellan översta sidogrenen och nedersta blomman på huvudstjälken). Nedersta blomman sitter i nod 6–9. Åkerrödtoppa blommar tidigt (juni–juli). Gatrödtoppa har många sidogrenar som utgår i mindre spetsig vinkel (50–85˚). Interkalarbladen är 3–7 till antalet och nedersta blomman sitter i nod 8–14. Gatrödtoppa är ofta som bäst i blom under august–september (Snogerup 1987).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.