Smörbollar växer på frisk–fuktig, mullrik mark gärna med rörligt grundvatten. Svagt respektive ganska hårt betad högörtäng med källflöden utgör miljön på de två kvarvarande öländska lokalerna. Smörbollar noterades under 2000-talet även i ett par fuktiga, ohävdade lövskogsdungar men där förefaller den vara utgången. Förr kunde arten efter uppodling av ängarna växa som relikt på åkerrenar. Smörbollar förekommer i odling men någon spridning ut i det fria har inte konstaterats på Öland.

Smörbollar har alltid varit ovanlig på Öland men bedöms idag som försvinnande. Flera rika lokaler fanns under 1800-talet fram till i början av 1900-talet i lövängar med källflöden nedanför västra landborgen, från Torslunda sn och söderut till S. Möckleby. Dessa lövängar är numera uppodlade och smörbollarna borta. Utdikning som lett till dränering av landskapet har hjälpt till med att ödelägga växtplatser. Även den igenväxning som sker när hävden upphör har kraftigt missgynnat smörbollar men även alltför hårt bete kan utgöra hot. I dagsläget finns två lokaler på Öland; i en svagt betad fuktäng nedanför Resmo gamla prästgård samt norr om Mysinge by i en hästbetad fuktäng. På den sistnämnda lokalen har växten åtminstone periodvis skadats av alltför hårt bete och tramp av hästarna. Vår bedömning är att det finns färre än 80 kvarvarande plantor av smörbollar på Öland. Det är tveksamt om smörbollar inom en snar framtid kommer att finnas kvar i den öländska floran. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en klar minskning.

Flugor av släktet Chiastocheta är obligata pollinatörer av smörbollar. Honan lägger även sina ägg i blomman och larverna lever sedan av de frön som bildats. Det sistnämnda är förstås inte gynnsamt för växten. Tyvärr för smörbollarnas del har evolutionen ännu inte utvecklat något sätt för dem att hindra fler honor att lägga sina ägg i blomman när den väl är pollinerad (Jaeger m.fl. 2000).

På Öland har smörbollar kallats Borrums blomster (Wahlenberg 1821). Borrum nämns av Linné under hans öländska resa 1741 som ett ställe där befolkningen samlades för att dansa och leka varje pingsthelg. Dungen fanns kvar på 1920-talet; under 1910–1961 låg Mörbylångadalens station i den. Idag återstår inte mycket av den forna blomprakten. Borrum med dess få kvarvarande träd är numera invaderad av ett antal kvävegynnade arter som foderlosta, brännässla, kirskål, hundkäx, snärjmåra och gråbo. Som grädde på moset finns i kanten av dungen en gödselbrunn. Resterna av dungen ligger ca 700 m väster om Bårbyborg (Bringer & Bringer 2001 d).

Gammal, bofast.