Smörblomma har en bred ekologisk nisch och växer på frisk mark i vägrenar, åkerkanter, betesmarker, ruderatmiljöer och ses även i Ölands få kvarvarande slåtterängar. Eftersom betesdjuren ratar den skarpt smakande smörblomman klarar den sig bra även i välhävdade marker. Smörblomma är starkt kulturgynnad men ses även i löv- och barrskogar så länge de inte är alltför slutna.
Smörblomma är en mycket vanlig växt över stora delar av Öland. På Stora Alvaret är den sparsam, växtmiljöerna är där över lag alltför torra. Utsläpp från industrier och biltrafik under de senaste decennierna har gynnat smörblomma och andra kväveälskande arter.
Smörblomma företräds i Sverige av flera underarter och varieteter. På Öland är endast vanlig smörblomma subsp. acris känd.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 1 juni 1741 då smörblomma antecknas redan den första dagen på Öland när han landstigit vid Färjestaden. Linné jämför den med knölsmörblomma Ranunculus bulbosus och konstaterar att smörblomma R. acris "var dubbelt högre med runda blomskaft och ej tillbakas böjt blomfoder." (Linnæus 1745). Tidigt belagd Runsten: J. E. Zetterstedt 1867 "var. floribus plenis" (OHN).
Utbredning
Funnen i 88 rutor = 93 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar (i liggaren noterad från 29 socknar).
Förändring: Oförändrad ± 0