Pukvete har en kontinental utbredning som omfattar centrala och östra Europa och vidare mot Asien. Som ogräs har den med kulturens hjälpt spridit sig i världen. I Norden är pukvete främst en sydöstlig art och fortfarande vanlig i nordöstra Skåne, delar av Östergötland samt på Öland och Gotland.

Pukvete växer i vägkanter, glesbevuxna torrängar, gamla sandtag, ibland i sandiga åkrar och på trädor. Vid några tillfällen är den noterad i sandstäpp, mager och sandig tallskog, på strandvallar och en gammal banvall.

Utbredningen är koncentrerad till Ancylusvallen på östra sidan av Öland, mellan Runsten sn i norr till Sandby i söder. Utbredningsmönstret är förvånansvärt konstant jämfört med bilden i Sterner (1938). Endast längst uppe i norr, Böda sn, saknas aktuella fynd; där växte den förr i sandiga åkrar. Som kuriosum kan nämnas att Rikard Sterner såg växten 1924 på stranden väster om Albrunna, nära sockengränsen mot Ventlinge. Där växer pukvete fortfarande i den något udda biotopen skiffergrusvall. Pukvete har ökat marginellt jämfört med Sterner (1938) och lyckats erövra en del gamla sandtag. Den sprider sig också längs vägnätet och hittas numera längs tvärvägarna över Stora Alvaret. Å andra sidan är arten minskande som åkerogräs, en växtmiljö som Linné noterade arten ifrån. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Ibland förekommer pukvete med blommor vars stödblad i stället för purpur har en gulvit färg, förr benämnd f. pallens. Detta är noterat vid några tillfällen under inventeringen. Namnet pukvete anspelar på att åkrar med en rik inblandning av pukvete inte var populära bland gårdagens bönder (puke = ond ande). Fröna av pukvete var svåra att rensa bort och gav brödet en blåaktig färg och besk smak. Flera arter i släktet Melampyrum har förr delats in i tidig- respektive senblommande former, något som idag inte anses ha något taxonomiskt värde.

Gammal, bofast.