Ängskovall är ett vanligt inslag i de magra, sandiga och lavrika tallskogarna på norra Öland. Även i något frodigare barrskogar, ofta med blåbärsris, hittar man växten. Men den är inte främmande för att växa i hässlen, ädellövskogar, slåtterängar och på sandstränder. I kanten av skogsvägar och åkerkanter kan ängskovall också förekomma. En del av lokalerna har ett måttligt bete vilket gynnar ängskovall som inte vill ha det alltför skuggigt.

Ängskovall växer främst inom Mittlandet, delar av västra kustskogen samt de nordligaste socknarna, från Böda och söderut till Persnäs. Observera den skarpa gränsen som går tvärs över Öland mellan Vickleby och Sandby sn, söder därom finns endast enstaka ströfynd. En tillbakagång har skett sedan Sterner (1938). Kanske är de förr så näringsfattiga skogar där ängskovall växte numera eutrofierade med åtföljande frodig vegetation som trycker tillbaka växten? En del av de små lövdungar i Mörbylångadalen där Rikard Sterner fann växten är numera bortodlade eller alltför igenväxta, kvävepåverkade och skuggiga för att ängskovall ska fortleva.

Liksom andra arter i släktet är ängskovall en halvparasit och beroende av att stjäla näring från sina grannar. Fröna har oljerika bihang och sprids med myror som är viktiga för att växten ska fortleva. Blommorna kan ibland ha en avvikande färg med röda inslag eller vara helt gula, den sistnämnda varieteten benämns guldgul ängskovall var. hians. Det finns några äldre fynd av guldgul ängskovall men alla aktuella fynd hör till vanlig ängskovall var. pratense. Exemplar med rosaröda blommor har noterats vid ett tillfälle, en form som är vanlig på Gotland.

Gammal, bofast.