Glansveronika är ursprunglig i centrala och södra Europa och har därifrån med mänsklig hjälp spridit sig som ogräs till norra Europa. Den växer på frisk, näringsrik mark där vegetationen i övrigt är gles eller saknas helt; arten förefaller kalkgynnad. Gräsmattor, vägkanter, åkrar, trädgårdsland, betade torrängar och ruderatmarker är vanliga växtplatser. Sällsynt växer glansveronika på stenmurar, i grusgropar och betade hässlen.

Utbredningen är ganska jämn över ön med tyngdpunkt runt de större tätorterna Borgholm, Färjestaden och Mörbylånga. På nordligaste Öland är det glest med observationer. Glansveronika följer de större vägarna. Den undviker Stora Alvaret men är funnen som kulturföljeslagare vid några alvarbyar. Notabelt är att glansveronika är rapporterad från 31 av Ölands 34 kyrkogårdar. Där växer den i glesa gräsmattor, helst i söderläge, där marken snabbt värms upp tidigt på säsongen. Arten har en tydlig expansion under de senaste decennierna, orsaken till den är oklar. Kanske inkom den till Öland första halvan av 1800-talet när Sjöstrand först såg den? Därefter spred den sig i landskapet för att först under senare tid ha hittat de flesta lämpliga växtmiljöer. Troligen är glansveronika också förbisedd i äldre inventeringar eftersom den blommar mycket tidigt, redan i mars–april. Senare på säsongen har den ettåriga plantan gått i frukt, torkat bort och är då omöjlig att finna. Det finns enstaka observationer med blommande exemplar i juni månad men i dessa fall rör det sig om plantor i åkermiljöer. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig ökning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.