Blekinges Flora
Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.
Gammal bofast underart.
Taxasida
skaftmålla
Atriplex longipes subsp. longipes
skaftmålla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Översikt
Översikt
skaftmålla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Synonymer
- skaftmålla
Taxonomi
Klass
Ordning
Familj
Släkte
Namn
Vetenskapligt namn
Atriplex longipes subsp. longipes
Vetenskapligt namn, fullständig form
Atriplex longipes subsp. longipes
Svenskt namn
skaftmålla
norwegianBokmal
fjordmelde
norwegianNynorsk
fjordmelde
Finskt namn
isosuolamaltsa
finlandSwedish
skaftmålla
Danskt namn
Stilk-mælde
Foton
Inga foton finns för detta taxon.
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Hallands Flora
Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.
Skaftmålla är ursprunglig på havsstränder. Den växer vanligen i enstaka exemplar i anslutning till erosionsgropar på steniga havsstrandängar men också på sandstränder tillsammans med bl a havssäv Bolboschoenus maritimus och havssälting Triglochin maritimum.
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert; i äldre tid sammanlagt uppgiven från ett 20-tal lokaler men i flertalet fall saknas belägg.
Kommentar: B, granskare MGu.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Skaftmållan är spridd i Danmark, på svenska västkusten och i Oslofjorden. I Östersjöområdet är den ovanligare men går norrut till Uppland, Åland och Finska viken (M. Gustafsson hos Jonsell 2001). Den förekommer bara på havsstränder, där den föredrar skyddade strandängar, gärna med krypven Agrostis stolonifera och saltgräs Puccinellia capillaris och ej sällan innanför ett glest vassbälte.
Funnen i 15 rutor; tidigare uppgifter från 3 rutor. De flesta fynden har gjorts vid kusten i norr. Sällsynt men säkert förbisedd, särskilt förr; underartens förkomst i Småland har uppmärksammats först i sen tid. – Ursprunglig.
Funnen i 15 rutor; tidigare uppgifter från 3 rutor. De flesta fynden har gjorts vid kusten i norr. Sällsynt men säkert förbisedd, särskilt förr; underartens förkomst i Småland har uppmärksammats först i sen tid. – Ursprunglig.
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
Skaftmålla har främst en västlig utbredning i Norden: längs svenska västkusten, Danmark och Oslofjorden i Norge. I Östersjöområdet finns den från Blekinge och norrut till Uppland, på Öland, Gotland samt längs finska kusten (Jonsell 2001).
Skaftmålla växer på skyddade, betade havsstränder nära medelvattennivån, ofta på samma nivå som krypven Agrostis stolonifera. På nordligaste Öland är favoritbiotopen sumpiga och tuviga stränder innanför bälten med blåsäv Schoenoplectus tabernaemontani, strandtåg Juncus maritimus och havssäv Bolboschoenus maritimus. I samma miljö hittar man ofta bunge Samolus valerandi. Låglänta stränder med skonor som svämmas över vid högvatten är också vanliga lokaler för skaftmålla. Sällsynt är den funnen på stränder bestående av grus eller sand.
Skaftmålla är spridd längs Ölands kust främst på östra sidan, något glesare på den västra. Grankullaviken längst uppe i norr med dess skyddade stränder erbjuder många lämpliga miljöer liksom den nybildade sandreveln nere i söder vid Ottenby, Ås sn. Dagens förekomster stämmer väl överens med kartan i Sterner (1986). I Sterner (1938) finns endast två fynd noterade från den västra kusten, Resmo och Ventlinge sn; idag är skaftmålla funnen på något fler lokaler längs denna kuststräcka. Numera stängslas ofta själva havsstranden bort från sjömarken för att betesdjuren inte ska rymma till nästa fålla. Det medför att lokalerna för skaftmålla växer igen och den kan på sikt konkurreras ut av mer högväxta grannar. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Ursprunglig.
Havsstränder, på strandängar eller sandstränder, nära vattenlinjen, ofta i skonor eller annan tidvis översvämmad mark, ofta dyigt och näringsrikt med tång. Skaftmålla växer gärna skyddat av tuvor eller stenar mot vågorna. Denna underart behandlas inte av Englund (1942); kanske noterade han den som brådmålla ssp. praecox, eller också såg han den inte på öns stränder vid sina inventeringar 1928–36.
Bohusläns Flora
Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.
Skaftmålla växer på tånggödslade, låglänta strandängar, som tidvis översvämmas av havsvatten, ofta en bit innanför havssävsbältet på lerstranden eller i saltskonor och andra ställen där jorden är blottad. Den kan också förekomma på block- och sandstränder och är vid något tillfälle även funnen på skräpmark i inlandet.
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på steniga havsstrandängar vid små pölar. Konkurrenssvag och kanske förbisedd. Sällsynt. 3 lokaler i 3 rutor.
Sörmlands flora
Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Nordeuropas kuster. I Sverige kring Götalands kuster.
Upplands flora
Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Ganska vanlig vid Sveriges västkust, ovanligare vid den södra östersjökusten och endast enstaka fynd norr om Småland.