armenisk pärlhyacint

Odlad som prydnadsväxt och kvarstående eller tillfälligt förvildad kring gårdar och i tätorter. 

Status: under senare år allmänt odlad prydnadsväxt; ofta kvarstående och lokalt självsådd, etablerad och bofast. Först uppgiven 1932 från Båstad (Axell, det TTy i FRD). ”M. neglectum” (se nedan) dock uppgiven redan 1806 från Lund (Retz 1806), men vad som därmed avsågs är osäkert och belägg saknas.
Förändring och hot: först i senaste tid etablerad och bofast.
Kommentar: B, granskare KAO och TTy. Möjligen kan någon uppgift avse mörk pärlhyacint M. neglectum emedan dessa arter är närmast omöjliga att skilja åt på pressat material, men de sorter som saluförs i dag förefaller samtliga höra till armenisk pärlhyacint (även om de ibland saluförs under andra namn) och det är osäkert om mörk pärlhyacint överhuvud förekommer eller förekommit i landet (jfr TKa 2003).

Armenisk pärlhyacint härstammar från Balkan och sydvästra Asien. Den odlas som prydnadsväxt (numera betydligt oftare än pärlhyacint M. botryoides) och sprider sig i närheten av bebyggelse. Bladen är oftast 3–4 från varje lök och utvecklas redan på hösten. De är mer eller mindre jämnbreda med utdragen spets, bleka nertill och ligger oftast utbredda på marken (hos pärlhyacint bär varje lök bara 2 eller 3 blad som kommer på våren, är lilaröda nertill samt upprätta och smalt spatelformade med båtformig spets). Blommorna är lilaaktigt mörkblå, ibland med en mer eller mindre stark anstrykning av purpur (hos pärlhyacint är de klart blå).

Armenisk pärlhyacint härstammar från sydöstra Europa och vidare bort till Kaukasus. Den är vanlig i dagens trädgårdar och förekommer främst som måttligt förvildad i vägrenar, betade torrängar och som utkast på jordhögar. Ibland ses växten på klapperstensvallar vid havet, i gamla stenbrott och grustag, klippta gräsmarker, lövdungar och åkerkanter. Vid något tillfälle är armenisk pärlhyacint noterad på skiffergrushögar samt i uppfrysningsgrus på gränsen till Stora Alvaret.

Armenisk pärlhyacint har på kort tid erövrat en stor del av Öland men många förekomster är av tillfällig natur. Oftast förekommer den med några plantor, sällan i större mängd som släktingen pärlhyacint M. botryoides. Armenisk pärlhyacint är främst funnen söder om Borgholm där fynden ligger utmed västra och östra landsvägen, vid de större tätorterna samt i Mittlandet. Om växten klarar att ta sig längre ut på alvarmarken har den potential att bli invasiv. Med tanke på den snabba expansionen bedöms den som bofast i landskapet.

Armenisk pärlhyacint har blad som kommer fram redan under hösten och vid blomningen på våren är de därför slitna och trassliga. Bladen är långa, smalt jämnbreda i hela sin längd och ligger utmed marken; blommorna är mörkblå med en dragning åt lila. Arten kan närmast förväxlas med pärlhyacint M. botryoides vars blad i stället utvecklas på våren. Bladen hos pärlhyacint är upprätta och bredare mot den båtlika spetsen, nertill är de rödaktiga. Blommorna är ofta himmelsblåa, sällsynt vita. Mörk pärlhyacint M. neglectum är mycket lik armenisk pärlhyacint men blommorna nertill i klasen är mörkt blåsvarta.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, kvarstående, bofast.
Odlad växt som spritt sig i gräsmattor från planterade bestånd främst på kyrkogårdar; ibland kvarstående vid ödegårdar. Med trädgårdsutkast till vägkanter och skräphögar. Som förvildad på hällmark någon gång i stora bestånd, t.ex. norr om kyrkan i Ardre. Möjligen kan fynd av armenisk pärlhyacint dölja sig även bland rapporterna om pärlhyacint M. botryoides, då armenisk pärlhyacint länge inte upptogs i flororna.

Odlad prydnadsväxt från Turkiet och Kaukasus, tillfälligt utkommen.

Den armeniska pärlhyacinten är numera den art man vanligen finner i villaträdgårdarnas rabatter. I motsats till den vanliga pärlhyacinten har den övervintrande gröna blad. Arten sprids genom lökfirmorna och har odlats åtminstone sedan 1900-talets början. Bara några få fynd har rapporterats men det är troligt att en del av rapporterna om vanlig pärlhyacint egentligen hör hit. Trots att den är mycket starkväxande tycks den armeniska pärlhyacinten inte förvilda sig i samma utsträckning som pärlhyacint.

Prydnadsväxt som är inhemsk i sydöstra Europa och sydvästra Asien. Sprids från odlade bestånd med trädgårdsutkast eller påträffas som kvarstående odlingsrest. De allra flesta fynden är gjorda på kyrkogårdar.