vildapel

Eventuellt gammal bofast art; för även odlad som ympgrund.

1157 Malus sylvestris Mill.

This wild apple species occurs in Europe, except the extreme north and south, and in adjacent parts of Asia. It has been introduced (for cultivating as a grafting stock) into E. Asia, N. and S. America (S. Chile) and locally naturalized there.

Det är ovisst om vildapeln är ursprunglig eller om den redan under stenåldern infördes av människan. Den växer främst i glesa löv- och blandskogar, hagmarker och öppna naturbetesmarker.

Vildapeln har ökat under 1900-talet som en följd av den ökade tillgången på igenväxningsmarker och skogsdungar.

Värmetidsrelikt, ännu mkt sälls.–spridd i kvarvarande hagar och lövbryn. Kan möjligen förekomma något rikare i Viby, Glanshammar och Rinkaby (Nilsson 1978, 1986). I Lerbäck, varifrån inga säkra belägg finns, förekom apel förr ”sällsyntare” (Sahlstedt ms 1825).

Allmän (särskilt på öarna)-tämligen allmän i Östra Mälarområdet; ett fåtal lokaler runt Galten, västligast till Kung Karl: Reutersberg 1951 (Ham.) -77(!) och möjligen Köping: Ängeby, 1 exemplar 1955 (Almq.) (om ej = föregående). Sydlig, värmekrävande. Svensk, klimatbetingad NV-gräns. Utbredningstyp: S12.

Högre upp i landskapet antecknad då och då, t.ex. Hubbo: Jädra på kulle 1945 (Walld.), Kumla (ett par lokaler). Sannolikt misstolkad Malus x domestica, som stundom uppträder med nästan kala, någon gång t.o.m. helt kala blad. Den av HULTEN (1971) karterade förekomsten i Sala grundar sig på äldre angivelser av "Pyrus malus" (fr.o.m. BERGSTRAND 1851), vilka emellertid inbegrep också M. x domestica. I detta fall säkert denna.

Ej konsekvent noterad.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert till följd av tidigare sammanblandning med apel M. domestica.
Kommentar: gränsen mellan denna art och apel M. domestica är inte alltid helt skarp och en del uppgifter kan misstänkas bero på felbestämningar varför frekvensen kan vara något överskattad.

Vildapel växer på frisk eller torr, inte alltför grund jord. Den är ljuskrävande och påträffas framför allt i skogsbryn och på öppen mark i odlingslandskapet, där den brukar stå ensam eller ingå i snår av slån, hagtorn och rosor. Den ingår även i gles, ljusöppen lövblandskog. Som ´bärande träd´ gynnades vildapeln i slåtterängarna. I den lundartade vegetation, som utvecklas när de gamla ängsmarkerna inte längre brukas, står vildapeln kvar länge, men den tynar bort när beskuggningen blir för stark. I det stora hela har dock vildapeln gynnats av den tilltagande förbuskningen under 1900-talet.

Vildapeln fick vid gårdar, i åkerkanter och på liknande ställen ofta bilda ympunderlag för kultiverade äppelsorter.

Vildapel är vanlig i torra hässlen, ljusöppna lövskogar med ädellöv, blandskogar ofta med inslag av tall; flera av lokalerna uppges vara betade. Vildapel är även funnen i alvarkarster, på steniga strandvallar och i betade torrängar. I den sistnämnda miljön står den ofta kvar som solitärträd utmed stenmurar eller i odlingsrösen. Längre tillbaka var den ett vanligt inslag i slåtterängar men därifrån finns få aktuella fynd. Vildapel användes ofta förr som ympningsunderlag för ätbara äppelsorter och kan hittas kvarstående nära bebyggelse i vägkanter och åkerrenar.

Vildapel är vanlig på Öland främst i Mittlandet och västra kustskogen. På det skogfattiga sydöstra Öland är den sparsam liksom i Bödas kalkfattiga barrskogar. Vildapel är också ovanlig i den annars så artrika östra sjömarken. På Stora Alvaret växer den främst i karster eller stenrösen. Vildapel förefaller klara sig väl på dagens Öland.

En mycket grov och tvåstammig vildapel (Sveriges grövsta?) växte i Ottenbylunds sydöstra kant, Ås sn. Åke Lundqvist mätte 1977 bröstmåttet till 385 cm; tyvärr blåste trädet ner 1999. Under krigsåren på 1940-talet var vildapelfrukter med sitt extremt höga innehåll av pektin en viktig saluvara till syltfabriken i Borgholm (Tommy Knutsson muntlig uppgift).

Gammal och kulturflykting, bofast.

Ursprunglig.
Strödd i lövskog och lövridåer, ängen, blandskog och hällmarkstallskog; även på ren kalkhäll. Vildapel påträffas också på vägkanter, kanalkanter och dikeskanter. Utbredningen för vildapel är samma som för apel, antalet km²-rutor för de båda arterna är också ungefär lika; däremot är andelen provrutor det dubbla för vildapel. Det beror förmodligen på att vildapel förekommer i större antal än apel i vissa biotoper (öppen hällmark). Johansson bedömde att vildapel var allmän på Gotland, vilket stämmer bra även i dag.

Vildapel växer i betade eller igenväxande gräsbackar, beteshagar och hällmarker, men också i löv- och blandskogsbryn samt i skogsgläntor. Den ingår ofta i vindpinade löv- och buskkratt utmed bergsidor. Ibland kan man finna vackert spaljerade vildaplar utefter en klippsluttning nära havet.