smörblomma

Se underarterna vanlig smörblomma Ranunculus acris subsp. acris och parksmörblomma Ranunculus acris subsp. friesianus

Se vanlig smörblomma Ranunculus acris subsp. acris och parksmörblomma Ranunculus acris subsp. friesianus.

Trivialart

Allmän

Giftig läkeväxt, allm. i hela Närke i torr–frisk ängsvegetation samt i hagar och i igenväxande sådana m.m.

Lämningar av R. acris-typ har konstaterats i södra Kilsbergens senglaciala–förboreala omkr. 9 000 år gamla lager (Florin 1969).

Gammal bofast art.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

844 Ranunculus acris L.

This species s. lat. is polymorphic and very widespread. For the subspecies distinguished in Europe and their general distribution, see Fl. Eur. 1/1964, p. 227. Presented on this map are the widespread subsp. acris, the arctic to subarctic-montane subsp. pumilus (Wahlenb.) Böcher and three E. Asiatic taxa, viz. subsp. nipponicus (Rara) Hult., subsp. japonicus (Thunb.) Hult. and the species R. grandis Honda. The present species s. lat. has been widely distributed by man within and outside the original areas, for instance to N. America and New Zealand. With its present distribution the species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 398 f. and map 288). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 164.

Flerårig ört med upprätt glest hårig stjälk. Jordstam finns men utlöpare saknas. Basalbladen är gleshåriga och 3–5-taligt handflikiga med på nytt flikiga, oskaftade småflikar. Stjälkbladen är ganska små och djupt treflikiga. Blomskaften är släta och blommorna har mot hyllet tilltryckta, kupade, håriga och gulaktiga foderblad. Frukten är en kal nöt med ett kort rakt stift.

Smörblomma är en mycket vanlig art som växer på frisk till fuktig, näringsrik gräsmark. Den går att hitta i många kulturmiljöer såsom betesmarker, vallar, parker, diken och vägkanter men finns också på fjällhedar och i glesa skogsmark.

Förväxlingsrisk:
Majsmörblommor (R. auricomus coll.) är en variationsrik grupp småarter som har till basen flikade stjälkblad med fem eller fler flikar vilka nästan bildar en krans kring stjälken. Basalbladen är runda till njurformade och hos många former endast något flikade. Frukterna är dessutom ofta håriga.
Backsmörblomma (R. polyanthemos) har mycket fint flikade basalblad och stjälk och foder har mycket långa, utstående vita hår. Blomskaftet är något fårat.
Revsmörblomma (R. repens), knölsmörblomma (R. bulbosus) och sydsmörblomma (R. sardous) har alla basalblad med en tydligt skaftad mittflik.
Fjällsmörblomma (R. nivalis) kan vara lik den i fjällen förekommande underarten av smörblomma, liten smörblomma (subsp. pumilus). Fjällsmörblomma har dock en lång brun slida vid basen, basalblad med hjärtformig bas samt ett foder med bruna borsthår.

Smörblomma har en bred ekologisk nisch och växer på frisk mark i vägrenar, åkerkanter, betesmarker, ruderatmiljöer och ses även i Ölands få kvarvarande slåtterängar. Eftersom betesdjuren ratar den skarpt smakande smörblomman klarar den sig bra även i välhävdade marker. Smörblomma är starkt kulturgynnad men ses även i löv- och barrskogar så länge de inte är alltför slutna.

Smörblomma är en mycket vanlig växt över stora delar av Öland. På Stora Alvaret är den sparsam, växtmiljöerna är där över lag alltför torra. Utsläpp från industrier och biltrafik under de senaste decennierna har gynnat smörblomma och andra kväveälskande arter.

Smörblomma företräds i Sverige av flera underarter och varieteter. På Öland är endast vanlig smörblomma subsp. acris känd.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Smörblomma växer i torr till fuktig ängsmark, i skogsbryn och i lövskog. Den är ofta riklig i något fuktig betesmark, då den ogärna äts av nöt. Smörblomma finns också i dikesrenar, vägrenar och vallar och sprids ibland med utkast av jord. Den höga andelen i provrutorna visar på artens utbredda förekomst i det gotländska landskapet. Johanssons (1897) ”Allest.” äger giltighet även i dag.

Den absoluta huvuddelen av underlaget för antal kartblad och andel av provrutorna utgörs säkerligen av vanlig smörblomma ssp. acris i typisk form med tilltryckt hårighet och smalflikiga blad. En form med kraftigare hårighet samt med utspärrade hår nertill och med bredare, inte lika djupt inskurna bladflikar uppmärksammades på 1840-talet. Den först kända lokalen fanns vid S:t Görans ruin i Visby. Denna form publicerades under namnet R. acris β velutinus av Hartman (1843). Troligen samma form uppgavs ett år senare från Lummelunds bruk (Afzelius 1844) under namnet R. lanuginosus. Detta är emellertid en helt annan art, som inte når Sverige.

År 1879 uppgavs R. acris *Steveni från Botvaldevik i Gothem (Hartman 1879). Lönnroth, som besökte fyndorten 1882 hänförde även detta fynd till R. acris β velutinus (Lönnroth 1882). Under detta namn rapporterades den håriga formen av K. Johansson (1897) från Öja, Hejde, Gothem, Visby och Lummelunda. Under Projekt Gotlands flora har denna form inte urskilts men är sedd exempelvis i Sockerparken i Romakloster, Björke.

Smörblomma växer på frisk näringsrik mark i öppna bland- och lövskogar, skogsbryn, allehanda gräsmarker och natur- och kulturbeten, vallar, vägkanter och dikesrenar. Framför allt blommar den mycket rikligt på gamla åkrar som ställts om till betesmark. Arten gynnas av kvävenedfall och gödsling och är en av de växter, som har ökat kraftigt överallt i landskapet.

Vanlig smörblomma är mycket allmän i Uppland som helhet. Parksmörblomma är sällsynt och fridlyst. 703 kartblad, 2485 kvadranter.
Almq. Allestädes, till yttre skärgården.
Smörblomma förekommer i många olikartade miljöer. Mycket vanlig är den i hagar och betesmarker, där den står kvar trots betet, eftersom den ratas av djuren. Vid upphörande bete ökar den och hävdar sig bra i konkurrens med övriga högvuxna örter som midsommarblomster och hundloka. Smörblomma finner man även i bland- och lövskogar, lundar och skogsbryn samt i många kulturskapade biotoper som vägkanter, dikesrenar och gårdsmiljöer.

Vanlig smörblomma är helt dominerande. Parksmörblomma, som är en gammal gräsfröinkomling, är funnen på tre lokaler under inventeringen

Smörblomma har hittats på uppgrävd jord vid en husgrund, men ej på den trädklädda marken därintill, på ett sätt som tyder på långvarig vila i fröbanken. Fröplantor förmår ta sig upp genom ett 1 dm tjockt lager av gammalt växtmaterial, effektivare än de flesta gräsmarksväxter. Gröna blad­rosetter övervintrar och blomningen börjar i skogsstjärnans tid. I mjölkens tid finns mogen frukt, men blommor kan fortfarande finnas i ljungens tid. Smörblomma står kvar obetad på betesmarken, men äts av djuren som torkad.