stenkrassing

972 Hornungia petraea (L.) Rchb.

Syn.: Hutchinsia petraea (L.) R. Br.

This species occurs most frequently in the Mediterranean region, from where it seems to have spread in different directions. Cf. also Meusel et al 1965, map p. 181.

Uppgiven av Osbeck 1788 under namnet Lepidium petraeum från havsstränder. Fries (1819) återger Osbecks uppgift. Belägg och senare uppgifter saknas.

I Sverige växer stenkrassing främst på Öland och Gotland men den förekommer också i några andra sydsvenska landskap, närmast i Skåne, Bohuslän och Västergötland (Mossberg m fl 1992).

Stenkrassing växer i skrevor på kalkberg tillsam­mans med andra ettåriga örter. Den är höstgroende och varierar starkt i antal mellan olika år beroende på väderlek.

Västeuropa, Medelhavsområdet. I Sverige i södra Götaland, på Öland och Gotland samt i Stockholms skärgård till södra Uppland.

Kalkhällväxt med huvudförekomster i Stockholms skärgård och på Öland och Gotland. Den är mkt sälls. på fastlandet.

Ny bofast art; sannolikt inkommen med sjöfarten och etablerad i Karlskrona på flera ställen.

Stenkrassing är vanlig i Medelhavsområdet. I Norden växer den främst på Öland och Gotland. Stenkrassing gror på hösten och övervintrar med en typisk bladrosett. Milda vintrar kan man se de anspråkslösa blommorna redan i december månad. Följande citat av Linné täcker väl in stenkrassingens val av växtplats. "Wäxer på alla skarpa Orter uti Gotland och Öland, förnämligast på Ölands allwar, där landet är ewinnerligen ruinerat af Stenbrytarne." (Linnæus 1741).

Stenkrassing växer på torr, grusig–sandig och kalkrik mark med för övrigt sparsam vegetation som ofta är hävdad genom bete. Det är en av få växter som klarar att växa på de små mosskuddar som täcker alvarmarkens kalkstenshällar. Stenkrassing växer även i grusalvar och på sprickrika kalkstensplatåer. I betade, kalkrika torrängar hittas den i partier med glesare vegetation. Växten har en förkärlek till gamla sandtag och stenbrott; i de sistnämnda växer den ofta på högar med skrotsten (se Linnés primärfynd ovan). Arten är även funnen på murarna vid några av Ölands alla fornborgar. Sällsynt växer stenkrassing i grusiga vägkanter, på klapperstensvallar, sanddyner, cementfundament, i trädgårdar och som åkerogräs.

Stenkrassing är en vanlig växt på Öland, idag så väl som på Rikard Sterners tid. Den växer rikligt på Stora Alvaret och övriga småalvar. Men växten vägrar i princip att söder om Borgholm gå väster om väg 136; likaså saknas den i Bödaskogarna. En förklaring är avsaknad av lämpliga miljöer och markens lägre kalkinnehåll. På kartan ser man hur stenkrassing följer västra och östra landborgen som erbjuder många passande växtlokaler såsom gamla sandtag, betade och stäppartade torrängar samt kalkstensbranter. Även stenkusten längs västra sidan, Köping sn och vidare norrut, har många fynd. Inom Mittlandet och i östra sjömarken är stenkrassing något sparsam.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna miljöer, särskilt på kalksten: alvar, hällmark och kalkblock, gärna på tunt gruslager eller i lavar och mosstuvor; även grusgropar, sandblottor, sandhed och sanddyner. Enstaka fynd på grusad mark, i köksland samt mellan gatstenar (Visby). Johansson (1897) angav stenkrassing som ”Allest.”. Detta stämmer för öns kalkområden även i dag, men stenkrassing saknas i delar av de mest utpräglade jordbruksområdena. Andelen i undersökta provrutor visar att stenkrassing är mycket vanlig i sina typiska miljöer. Vi har hittat arten från Sundre till Gotska Sandön, Fårö.

I Chloris gothica (Bromelius 1694) finns en uppgift från Göteborgstrakten om ”Nasturtium petræum, Lilla Bärgkrasse med runda Skidor”, som Nordstedt (1920) tolkar som Hutchinsia petraea (en äldre synonym).Eventuellt skulle denna kunna härröra från Bohuslän. Belägget från Uddevalla gör det troligt att arten förekommit i landskapet före Anders Bohlins fynd i Askum. Närmaste kända växtplatser var då detta fynd gjordes Kinnekulle och Hvaleröarna i Norge. Eftersom primärlokalen är frekvent besökt av botanister och ornitologer antogs till en början att arten oavsiktligt kommit in från till exempel Öland, där den är vanlig. De äldre uppgifterna och de nya fynd som gjorts gör det alltmer troligt att den lilla gracila och tidigblommande arten funnits i trakten länge men undgått upptäckt. Den växer på naket eller mycket glest bevuxet rent skalgrus i närheten av havet, ofta i gamla täkter. De flesta fynden är gjorda på Ramsvikslandet i Askum, men arten är funnen på två lokaler längre norrut. Antalet plantor varierar starkt mellan åren, men stenkrassingen tycks vara konstant på sina lokaler, även om den har minskat just på lokalen i Haby bukt.

Stenkrassing har påträffats en gång, i en plantering på kalkgrus från Öland, tillsammans med alvararv.