skånskt mannagräs

248 Glyceria plicata Fr.

This species is mainly restricted to Europe and adjacent parts of Asia. Its distribution eastwards are somewhat uncertain, partly owing to problems of identification.

Gammal bofast art.

Skånskt mannagräs är ett ursprungligt men kulturgynnat gräs. Det är starkt kvävegynnat och bundet till mycket näringsrika bäckar, diken och märgelhålor.

Det kan verka som om arten minskat under 1900-talet. Sannolikt är dock minskningen skenbar, eftersom en del äldre, obelagda uppgifter kan avse blågrönt mannagräs G. declinata. Denna art, som är vanlig på kustslätten i Halland, blev ordentligt urskild först 1926.

G. plicata

Skånskt mannagräs är starkt kalkgynnad och växer vid källor, i översilade kärr och sluttningar, vid bäckar och sjöstränder. Ett par gånger har gräset påträffats i åkerdiken.

Skånskt mannagräs är som namnet antyder spridd i Skåne, norr därom främst i området runt Vättern, i övriga Sverige glest förkommande. På Öland växer den i liknande miljöer som mannagräs G. fluitans dvs. på våt, näringsrik, ibland kalkpåverkad mark. Växtplatserna anges vara källor, fuktängar och diken. Många lokaler är belägna i sötvattensutflöden vid havet eller i strandnära våtmarker och de flesta har åtminstone ett måttligt bete.

På Öland har skånskt mannagräs en sydvästlig utbredning med en majoritet av fynd från Mörbylånga sn och söderut till S. Möckleby. Samma begränsade och svårförklarliga utbredning på sydvästra Öland har även blåtåg Juncus inflexus. Under inventeringen gjordes det nordligaste fyndet i Glömminge sn. Fynd saknas helt i Borgholms kommun där arten tidigare funnits. En minskning bedöms ha skett men arten kan också vara förbisedd då den växer i fuktiga, leriga och ibland svårtillgängliga marker. En del av de äldre lokalerna i Sterner (1938) är numera igenväxta efter att betet upphört, ibland är de dessutom dränerade. I några fall har gamla lokaler exploaterats och bebyggts. Eftersom skånskt mannagräs anges som starkt kalkgynnad är det märkligt att den är så begränsad i sin utbredning på Öland. På de flesta av de aktuella lokalerna är kalkpåverkan svag eller måttlig, åtminstone med öländska mått mätt. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Telfer).

Skånskt mannagräs kan förväxlas med mannagräs G. fluitans. Hos skånskt mannagräs är bladslidorna sträva, ytteragnarna trubbiga och korta (3,5–5 mm), ståndarknapparna vanligen gula och korta (0,8–1,5 mm). Nederst i vippan utgår 3–5 sidogrenar varav en mycket längre än de övriga. Mannagräs har bladslidor som är släta, ytteragnar mer spetsiga och längre (5–7,5 mm), ståndarknappar vanligen violetta och längre (1,5–3 mm). Nederst i vippan utgår vanligen 1–2 sidogrenar (Schou m.fl. 2009).

Gammal, bofast.

Inkommen (?), bofast.
Till Gamlehamn säkerligen inkommen med sjöfarten; i övrigt saknas uppgifter, men arten är troligen inte ursprunglig på ön. Den växer i diken, bryor och bäckar. Arten har alltid varit sällsynt på Gotland.

De äldre uppgifterna av skånskt mannagräs är osäkra, eftersom man inte uppmärksammat blågrönt mannagräs förrän 1948 (se denna art!), och många av de fynd som hänförts till skånskt mannagräs avser i själva verket blågrönt mannagräs. I de offentliga herbarierna har vi funnit 23 belägg av skånskt mannagräs från Bohuslän, men endast två är kontrollbestämda.

Skånskt mannagräs är känt endast från en enda lokal i Sörmland. Den växer där rikligt i ett blött landsvägsdike. Förmodligen är den spridd med landsvägstrafiken. Arten förefaller synnerligen livskraftig på platsen och den kan säkert dyka upp på andra liknande lokaler.