dvärgsäv

Gammal bofast art.

[Oriktigt uppgiven från Fläckebo: Fläcksjön (ERIKSSON 1976). Troddes också funnen i Nora N: Bornsån 1887 (Elgenstierna, Vetenskapsakademiens dåvarande herbarium) = E. acicularis enligt Hj. NILSSON (1888).]

Dvärgsäv är ursprunglig. Den diminutiva arten bildar ibland mycket glesa mattor i långgrunda, skyddade havsvikar med bottnar av lera eller slamblandad sand och gärna utanför bäck- och åmynningar. Den uppträder vanligen som undervattensväxt, men vid lågvatten kan en del växtplatser delvis torrläggas.

Ganska lättillgängliga lokaler finns i Tvååker och Ås (se nedan).

Arten har sin kända svenska nordgräns vid nordmalingskusten. - 10 (6).

403 Eleocharis parvula (Roem. & Schult.) Link

Syn.: Scirpus parvulus Roem. & Schult.

This widespread species occurs in large parts of Europe and locally in E. Asia, mostly along the seashores. Apparently, there is a wide gap between these two areas. It occurs also on the east and west coasts of N. America und locally inland. In southwestern N. America and C. and S. America subsp. anachaeta (Torr.) Hult. is distinguished. The species is recorded among the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 142 and map 134).

Scirpus parvulus

Dvärgsäv växer på grunt vatten i havet, i regel på lera eller annat finsediment på skyddade platser, exempelvis i laguner i strandängarnas vassar, innanför stenskoningar eller material som kastats upp av vågorna. De hårtunna, korta stråna kan bilda små täta fläckar, men arten är mycket oansenlig och blommar dessutom i regel inte. Den sprids och övervintrar karakteristiska, kommaformade groddknoppar från jordstammen. Säkerligen är den mycket förbisedd, både under inventeringen och tidigare.

Genom sin småväxthet och bundenhet till öppna ytor på näringsrikt slam är arten mycket känslig för igenväxning. Den kan förväntas gå tillbaka snabbt om strandbetet upphör.

Dvärgsäv växer i grunt brackvatten på leriga–sandiga bottnar. Den föredrar skyddade och långgrunda stränder, laguner och sandrevlar.

Dvärgsäv har glesa förekomster på främst nordöstra och sydvästra delen av Öland. Den har haft en tydlig tillbakagång sedan Sterner (1938). Minskningen beror på att strandbetet har upphört, främst längs västra kusten av ön, vilket lett till igenväxning av strandzonen. Övergödningen av havet gör att delar av den grunda havsbotten numera täcks av ruttnande massor med fintrådiga alger, något som missgynnar den småväxta dvärgsäven. Arten är dessutom lätt att förbise. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Dvärgsäv blommar sällan men bildar på grunt vatten typiska ljusgröna mattor med korta strån. Utlöparen är trådfin och framåt hösten bildas övervintrande, vitaktiga och krumma groddknoppar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Grunt vatten vid långgrunda stränder med sand och finsediment inom öns sydvästra och sydöstra delar. ’Att döma av de få gotländska förekomsterna föredrar Sc. parvulus mycket fin, ej dyig sand framför lerig moränmärgel’ (Englund 1942, i övers.). Arten är möjligen förbisedd. Englund (1942) redovisade 21 lokalprickar efter sina inventeringar av öns stränder 1928–36, varav fyra sammanfaller med dagens fynd (hos Englund ofta mer utbredda med flera lokalprickar). Dessutom är Fries lokaler på nordöstra Gotland inprickade, men där sågs inte dvärgsäv av Englund. Förmodligen konstant frekvens.

Dvärgsäv växer på leriga och dyiga bottnar vid väl skyddade havsstränder oftast i anslutning till mynningar av större vattendrag. Arten tycks ha minskat kraftigt sedan mitten av 1900-talet, men det kan också vara så att den mycket småvuxna arten är förbisedd på sina svårtillgängliga växtplatser, där det är för grunt för båt, och där inventeraren sjunker till knäna i dy.

Dvärgsäven finns i grunda, flacka havsvikar på lera och andra finsediment, mest mellan medel- och lågvattennivån (inte rapporterad från djupare vatten). Arten uppträder vanligen i vidsträckta mattor men blommar endast under somrar då den exponeras för långvarigt lågvatten. Arten är betes- och trampgynnad. Efter upphört bete växer många av lokalerna nu igen med vass och säv.

Dvärgsäv är en art som sällan hittas av en slump, men oftare om man söker noga efter den. Det visar sig redan i lokalförteckningen. T. Vestergren gav sig ut på jakt efter den på några lättillgängliga lokaler vid Hudiksvallsfjärden, och fann den på tre (Samuelsson 1937). H.-G. Wallentinus gjorde en resa längs Norrlandskusten speciellt för släktingarna nål- och dvärgsäv och hittade dvärgsäv på flera ställen, varav ett i Hälsingland (Wallentinus 1968). Även vi har under vårt inventeringsarbete hittat arten när vi särskilt har letat efter den.

Orsaken till att arten undgår upptäckt är dess tunna och låga strån, som är okarakteristiska och sällan bildar ax och blomma. Det är när man gräver upp plantorna i det grunda vattnet vid stranden som man har chansen att identifiera dem. På sensommaren utvecklar de karakteristiska cirka 4 mm höga övervintringsknoppar i ändarna på ungefär 3  cm långa utlöpare, men dessa syns alltså inte ovan dy-ytan. Nålsäven har också utlöpare i dyn, men de förbinder en rad av likartade gröna knippen av blad och skott, och slutar med minimala knoppar.

Vid Snäcken i Långvind, på en grund strand på nordostsidan av åsen växer dvärgsäven fast förankrad bland stenar och grus i strandkanten, under vatten vid normalvattenstånd. Vid Sörfjärden i Långvind iakttogs den i liknande miljö, men där var dess rötter innästlade bland finrötter av vass.