gulsporre

Gammal bofast art.

Allmän

1636 Linaria vulgaris Mill.

This originally Eurasiatic species, with subsp. vulgaris in mast of the range, has spread as a weed through human influence on the landscape. The Asiatic subsp. acutiloba (Fisch.) Hult. and L. melampyroides Kupr. (E. Asia) are mapped separately. The species has been introduced and partly naturalized in S. Africa, E. Asia, N. America, C. Chile and New Zealand. The present distribution is almast circumpolar (Hultén, Circumpal. Il, p. 401 and map 294). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 390.

I någorlunda ursprungliga miljöer finner man gulsporren vid havet, där den växer på grus, klapper, driftvallar, i stabiliserade dynområden och på glesa gräshedar. Den är mycket kulturgynnad och saknas sällan på torr, mer eller mindre blottad mark - väg- och åkerrenar, järnvägs- och industriområden, jordhögar, grustag och diverse andra ruderatmarker.

Mineraljordsväxt vars spridning påskyndats av nyanlagda vägar och järnvägar. På Hjälmaröarnas många sandstränder och sandfält är den vanlig och möjligen inhemsk. Asplund (1925) noterade den enst. på kolbottnar i Garphyttans nationalpark. Den växte också vid ett kärr mellan Axsjöarna i Tysslinge 1989. Växtplatser är även sandjordsåkrar, grustag och betesvallar m.m. Långa sammanhållna bestånd antecknades 1933 av Broddeson (ms) mellan Lillån och Yxtaby i Hovsta.

Gulsporren betraktades som ett svårt ogräs i Sverige (Lyttkens 1885) och uppträdde sälls. på Mellansvenska myrodlingsvallar (Tolf 1903).

Trivialart som kulturföljare.

Först uppgiven av Birger (1908a) från en lokal i vardera Överhogdal och Lillhärdal. Det äldsta belägget är från 1896: Sveg: nedanför prästgården (K. G. Bedoire i S).

Allmän (i många delområden)-tämligen allmän, främst i kulturtrakter; luckor endast i sammanhängande skogsbygder. Flerstädes också t.ex. i NV. Hällefors. Till största delen adventiv eller apofytisk. Inhemsk möjligen på vissa Mälarstränder (åsstränder), dvs. längst i SÖ, kanske också på V. Bergslagens grus- och klapperstränder (eljest där agriofyt). Utbredningstyp (totalutbredning): U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: peloria-former med abnormt utbildade mångsporriga blommor är mycket sällsynta och har under inventeringen endast noterats från Smygehus i Hemmesdynge (1C7j2913, MRq).

Gulsporre anses ursprunglig på havsstränder som än idag är en vanlig miljö för arten på Öland. Växten klarar både kalkfattiga och kalkrika växtplatser så länge de är torra och grusiga. På alvaret växer den i grusalvar, ofta tillsammans med ölandssolvända Helianthemum oelandicum. Plantorna blir i denna miljö dvärgväxta, ibland med påfallande ljus blomfärg men med oförändrad storlek på själva blomman. För övrigt finner man gulsporre på kulturpåverkade lokaler som ruderatmarker, vägkanter, åkrar och betesmarker.

Utbredningen är jämn över hela ön inklusive Stora Alvaret och längs havet. Gulsporre är minst lika allmän nu som förr.

Gulsporre kan sällsynt få blommor med övertaliga sporrar, så kallade peloria. Själva blomkronan är då tubformad med fem ståndare och fem sporrar mot normalt en sporre och en ståndare. Linné som ville ha ordning och reda bland växterna blev konfunderad av fenomenet och beskrev den som en egen art, Peloria (pelor = vidunder). Gulsporre med peloria är vid ett tillfälle noterad under inventeringen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr miljö, främst på grus och sand: väg-, åker- och dikeskanter, sandig ruderatmark, jord-, skräp- och sophögar, grusiga strandvallar, torrängar och gårdsmiljöer. Arten har ökat sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav arten med frekvensen ”H. o. d.”, ungefär motsvarande tämligen allmän.
En peloriaform är noterad vid ett tillfälle: Gothem, Sildungen, 1852 (Wö).

Gulsporre växer exponerat på frisk till torr, sandig eller grusig jord på steniga och blockiga havsstränder, på banvallar och vägkanter, i vägskärningar och slänter, i grustag och på grusplaner, på schaktmassor liksom på annan skräpmark.

Gulsporre bildar rikligt med frö men uppträder mest som perenn stationär art. I skogsstjärnans tid har den bara blad. Blomningen börjar i linneans tid, kulminerar i mjölkens och ljungens tid och kan fortsätta med enstaka blommor ännu i lingonens. Under den extremt torra sommaren 1994 var gulsporre en av de arter som längst stod emot torkan, men till sist upphörde blomningen och blomrester och blomknoppar vissnade. När regn kom förlängdes blomställningarna i toppen och blomningen återupptogs. Sent på hösten finns gröna blad, men på våren har arten oftast inget grönt kvar.