strandfräne

Strandfräne är sannolikt en sent invandrad art. Den växer dels på vegetationsfattig mark vid mer eller mindre kulturpåverkade åstränder, dels, och framför allt, i trädgårdsland, handelsträdgårdar, på jordhögar, trottoarer, vägkanter, gårdsplaner, soptippar och mindre avskrädesplatser. Till skillnad mot vägfräne R. x armoracioides bildar strandfräne oftast helt små bestånd.

Strandfräne har ökat i landskapet under 1900-talet och spridningen pågar fortfarande.

Strandfräne är möjligen ursprunglig vid bl.a. Hjälmaren (Jonsell 1968). De flesta förekomsterna finns dock på avstånd från stränder vid bl.a. trädgårdar, tippar, inkomna med holländskt växtmaterial. Vid Bystad i Asker fanns i en ny granplantering 1997 en massförekomst (Löfgren m.fl. 1998f).

Gammal bofast art.

Strandfräne är i Sörmland sedan gammalt känd från sjöstränder, särskilt vid Mälaren (Hofberg 1852, Thedenius 1871). Bara få fynd har gjorts på sådana lokaler under inventeringen (Tumbo Kvicksund; Mariefred Skallholmssundet och Råckstaån; Österåker Hjälmaren vid Kalkbrottsvillorna). Nu sprids arten i stället från plantskolor till trädgårdsland och kom­munala planteringar. Arten är flerårig och blir lätt ett besvärligt ogräs genom sina krypande jordstam­mar. Arten sprids även via skogsbrukets plantskolor. Ogräsformen har ökat markant under senare år medan den minskat på strandbiotoperna.

 Europa. I Sverige numera spridd i större delen av landet.

922 Rorippa sylvestris (L.) Bess.

Syn.: Nasturtium sylvestre (L.) R. Br.

This species originates from Europe and adjacent parts of Asia. It has been introduced into Iceland, N. Fennoscandia and N. Russia, C. Asia and N. and S. America.

En i sitt uppträdande något rörlig population glest spridd längs Mätarens och mälaröarnas stränder; en fast d:o längs Arbogaån mellan Jäder och Kungsör (tätast mellan Jäder och åbågen). Före sjöns sänkning och uppodling under 1800-talet kanske bofast vid Tortuna: Bocksjön, dock funnen först 1902 (som relikt i dike?); se nedan. Härjämte några få, mest äldre adventivförekomster på övre Mälarslätten, i Skogslandet och i Bergslagen, alla till synes ovaraktiga. Koncentrerad till Mälområdet av samma skäl som R. amphibia. Trolig utbredningstyp (som bofast): S12.

Införd med barlast, spridd som ogräs. - 11 (7) .

Hård 1935.

Först uppgiven av Danielsson (1986) baserat på ett fynd av L. Stenberg.

Strandfräne är troligen inhemsk i delar av södra Sverige och upp till Mälaren där den växer vid vattendrag och på sjöstränder. Dessutom har den inkommit med ballast och är från slutet av 1800-talet främst spridd som trädgårdsogräs. Tidiga fynd på Öland gjordes på till synes naturliga lokaler exempelvis är många belägg under 1800-talet tagna vid bäcken nära Rosenfors i Borgholm. Rikard Sterner noterade strandfräne 1933 vid en bäck öster om Ryd, Glömminge sn. På dagens Öland växer strandfräne mest i ruderatmiljöer som på jordhögar, trädgårdstippar och i fuktiga sandtag. Den är ett vanligt och besvärligt ogräs i trädgårdar dit den troligen kommit med material från plantskolor. Växten föredrar öppen jord och har svårt att konkurrera när vegetationen sluter sig. Strandfräne växer sällsynt på havsstränder utmed östra kusten, i betesmarker och som åkerogräs. Enstaka fynd är gjorda längs bäckar i fuktiga lövskogar som påminner om växtens ursprungliga lokaler.

Strandfräne är ojämnt fördelad på Öland med flest fynd längs västra sidan i tätorterna Mörbylånga och Färjestaden. Det finns endast två fynd norr om Borgholm; även utmed östra sidan är det glest med observationer. Strandfräne kan delvis vara förbisedd eftersom den ofta växer i villaträdgårdar dit sällan en inventerare bjuds in. Intressant är att i området vid Horns kungsgård, Högby sn, noterades den redan av Sjöstrand 1837, senare av Sterner 1932; den finns kvar där än idag. Längs bäckar och diken från de stora våtmarkerna runt Amunds mosse har strandfräne ett antal fynd utmed samma vattensystem (se nedan).

Strandfräne har olika antal kromosomer vilket delvis är kopplat till utseende och ekologi (Jonsell 2017). Populationer från plantskolor är hexaploida (2n = 48) med större blommor och kraftigare plantor. På stränder hittar man plantor som är slankare och småblommiga; de är tetraploida (2n = 32).

Gammal?, främst inkommen, bofast.

Inkommen, bofast.
Öppen, frisk till fuktig, kulturpåverkad miljö på bar jord: ruderatmark, åkervallar, beten, trädgårdsland samt vid en kanaliserad å. Det finns äldre uppgifter från sex hamnar; ibland anges att det är fynd på barlast. Detta tyder på att arten kan ha inkommit till ön med sjöfarten. I senare tid har arten spritts via handelsträdgårdar. Johansson (1897) angav arten som ”Flerst.” och angav fynduppgifter från 12 socknar. Äldre fynd (fram till 1983) har gjorts från minst 22 lokaler i socknarna Öja, Grötlingbo, Alva, Rone, Hemse, Klinte, Vall, Visby, Östergarn, Roma, Dalhem, Gothem, Lokrume, Lummelunda, Othem och Lärbro. Under Projekt Gotlands flora har denna art noterats på endast nio lokaler, från Lojsta till Stenkyrka. Uppgifter om kromosomtal på gotländskt material (2n = 32, 48) redovisas hos Jonsell (1964).

Strandfräne växer framför allt som ogräs i handelsträdgårdar och planteringar och sprider sig till kulturmarker av olika slag som gräsmattor, vägkanter, diken, utkasthögar, utfyllnader, grusplaner och soptippar.

Spridning av strandfräne med frö har inte iakttagits. Dess uppträdande i Hälsingland stämmer med vad som skrivs om arten i andra delar av Sverige, att den är ett rotogräs som sprids genom att delar av dess jordstammar flyttas, till exempel med plantor från handelsträdgårdar. Strandfräne övervintrar utan gröna delar eller med minimala gröna anlag till blad i rosett vid basen.