Taxasida

krissla

Pentanema salicinum

(L.) D.Gut.Larr., Santos-Vicente, Anderb., E.Rico & M.M.Mart.Ort.

krissla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

krissla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • krissla
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Inula salicina
Vetenskapligt namn, fullständig form
Inula salicina L.
norwegianBokmal
krattalant
norwegianNynorsk
krattalant
Finskt namn
rantahirvenjuuri
finlandSwedish
krissla
Danskt namn
Pile-alant
Foton
Ingemar Gustafsson
2007-08-19
Thomas Gunnarsson
Åby österuty,Sandby,Mörbylånga 2017-07-07
Thomas Gunnarsson
Åby österuty,Sandby,Mörbylånga 2017-07-07
Thomas Gunnarsson
Åby österuty,Sandby,Mörbylånga 2017-07-07
Thomas Gunnarsson
Åby österuty,Sandby,Mörbylånga 2017-07-07
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Patrik Engström
Gannarve 2010-07-21
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-07-09
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1794 Inula salicina L.

This species occurs in most of Europe (except N, SW and partly W) and W. and C. Asia with subsp. salicina in most of the range. In the southern and southeastern part of the range subsp. aspera (Poir.) Hayek also occurs (cf. Fl. Eur. 4/1976, p. 134). The population in E. Asia is distinguished as subsp. asiatica (Kitam.) Kitag.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Krissla är kulturgynnad men sannolikt ursprunglig. Den kalkgynnade arten har under 1900-talet försvunnit från de flesta växtplatserna i Halland. På grund av bristfälliga, äldre lokalangivelser är det svårt att klarlägga orsakerna till minskningen, men sannolikt har dikning, uppodling, igenväxning och bebyggelse utplånat åtminstone vissa förekomster. Arten är starkt hotad och de återstående växtplatserna bör ges ordentligt skydd och lämplig skötsel.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Hardin 1838.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Kalk- och värmegynnad växt, spridd på Närkeslätten i Svända bryn av åkerholmar och dungar i kalkrika områden. Flera av bestånden finns i rester av forna ängar som beskogats eller uppodlats. Ytterligare hot utgör anläggning av vägar, blockupplag intill åkrar etc.

Med begreppet ”sidlänta ängar” som växtplats för krissla avsåg Gellerstedt (1831) förmodligen friska ängssluttningar nära stränder, inte fuktiga sådana som ibland avsågs med ordet. 

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

22; varav nutida två på Mälarslätten, cirka fyra i Skogslåglandet och åtta i Nedre Bergslagen. I sistnämnda regioner kalkbunden. Sydlig-sydligt kontinental art. Svensk N-gräns i Gävle-trakten. Utbredningstyp: S5.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Kraftig flerårig, nästan kal växt med styvt upprätt stjälk och oskaftade strödda stjälkblad. Bladen som har en tvär och ibland stjälkomfattande bas är tydligt nätådriga och har en fint tandad kant. De är ganska styva och blir ofta typiskt nedåtböjda. Bladrosett saknas. Den helgula blomkorgen med både strål- och smala diskblommor är upp till 5 cm bred och har bruna hinnlika holkfjäll med utåtböjd spets. Arten har krypande jordstammar och bildar ofta stora bestånd. Frukten har en liten vit hårpensel.

Krissla växer på torr–fuktig, ofta vårblöt och alltid kalkhaltig mark. Typiska lokaler inkluderar skogsbryn, igenväxande betesmark, diken, och stränder. Den kan vara lokalt vanlig i kalkområden men är en för det mesta ganska sällsynt art som förekommer i södra och mellersta Sverige upp till Norduppland.

Förväxlingsrisk:
Luddkrissla (I. brittanica) har vitludna blad och stjälkar.
Vattenpilört (Persicaria amphibium) har som landväxt något liknande stjälkblad som dock vanligtvis är kortskaftade och ej nätådriga. Växten har också typiska stipelslidor.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från ungefär lika många (ca 130) rutor vid förra inventeringen. Dock uppenbart starkt ökande i sydvästligaste Skåne men minskande i övriga landskapet. Påfallande ofta nyetablerad på nyskapade lokaler som vägskärningar.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Krissla växer ljusöppet eller i lätt skugga på måttligt fuktig eller ibland ganska torr (men åtminstone tidvis vattendränkt), basrik jord. Man kan påträffa den på välhävdad slåtter- eller betesmark men även på tidigare hävdad, ej alltför igenvuxen mark. Den växer även i snår och skogsbryn nära stränder av åar och sjöar samt på strandmark vid havet.
Funnen i 19 rutor; tidigare uppgifter från 42 rutor. Mycket sällsynt. – Ursprunglig.
Arten har i landskapet minskat starkt under 1900-talet. De viktigaste orsakerna är troligen att växtplatser dikats ut, vuxit igen eller planterats med skog.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Krissla förekommer i Norden främst på Öland och Gotland, för övrigt ganska sällsynt i kalktrakter norrut till Uppland.

Krissla växer i tuviga friskängar på kalkrik, ofta dåligt dränerad mark som periodvis är fuktig. Den ses även på halvöppna lokaler som i kanten av skogskärr, trädbärande slåtterängar, hässlen och skogsbryn. Krissla växer i vägkanter, ruderatmarker som dammar och stenbrott, stenrösen samt diken och den förekommer även i åkerkanter. Till skillnad från släktingen luddkrissla P. britannica är den däremot sällan noterad i vätar och grusalvar. Rikard Sterner fann krissla i Vickleby storkarst men där är den inte återfunnen. Växten tål en viss saltpåverkan och kan växa på strandängar alldeles nära havet. Många lokaler är betade men krissla klarar även ohävdade lokaler där den bildar stora, livskraftiga monokulturer.

Krissla är vanlig och spridd över större delen av Öland. Endast längs västra kusten söder om Borgholm och i de nordliga barrskogarna, Böda och Högby sn, ligger fynden glesare. Detta motsvarar områden där marken är något kalkfattigare efter öländska mått mätt. Eftersom krissla klarar igenväxning håller den sig länge kvar på övergivna betesmarker.

Krissla är värd för många insekter varav några fjärilar är riktiga krisslespecialister. Det gäller de rödlistade krisslesorgmott Atralata albofascialis och krisslevecklare Epiblema junctana, samt de vanligare krisslestjälkvecklare Epiblema inulivora och krisslekorgmal Apodia bifractella.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Öppen till halvsluten, torr till fuktig kalkrik miljö: kalkgräsmyr, vätar, agmyrkanter, fuktäng, betesmark, väg- och dikesrenar, alvar och kalkhällmark; även skogsbryn, gles skog, enbuskmark, torrängar och hyggen. Krissla är också ofta noterad i ängen. Arten växer ofta i stora, utbredda bestånd och har noterats i en relativt hög andel provrutor. Den är mycket allmän i dag, liksom den var i slutet av 1800-talet (Johansson 1897).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Krissla växer på ganska näringsfattig, fuktig till torr mark, där jorden innehåller skal eller där marken påverkas av basrikt berg. Den kan växa solexponerat eller i halvskugga, i låglänt ängsmark eller i skogklädda bergbranter. Man finner den i övre delen av havsstrandängar, i betesmark, fuktängar, busksnår, skogsbryn och gläntor liksom ibland i rasmark och på vägkanter. Ofta bildar den mycket stora bestånd, som kan förkväva annan växtlighet. Trots att arten tål igenväxning ganska bra, har den minskat under de senaste decennierna, förmodligen beroende på att den skuggas ihjäl, när skogen sluter sig.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig till torr naturlig gräsmark i betesmarker, på alvar, på ogödslade åkerholmar och åkerrenar, även i kärrkanter och igenväxande hagar samt i gläntor och bryn i skog. Kalkgynnad, missgynnad av bete och gynnas av måttlig igenväxning och minskande hävd. Vanlig på Falbygden och Kinnekulle, sällsynt i övrigt på grönstensberg och skalgrus samt i leriga raviner. 144 lokaler i 56 rutor (7 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, västra Asien. I Sverige upp till Dalarna, vanligast på Gotland. I Sörmland tämligen sällsynt – (4%). Krisslan är en flerårig, kalkälskande och beståndsbildande art som förr växte framför allt i och kring slåtterängar. Den är tämligen igenväxningstålig men missgynnas starkt av bete och finns nu kvar huvudsakligen i bryn och på renar intill igenskogade eller uppodlade ängsmarker, ofta tillsammans med ängsskära, en annan slåtterrelikt med liknande ekologi. Krisslan växer gärna i öppna, solexponerade skogsbryn, i gles skog med ek eller asp och i buskmark. Den finns oftast på kalkrik mark men någon gång också på kalkfattigt isälvsgrus. Lokalt kan den sprida sig med jordstammar och ibland bilda stora bestånd t.ex. längs vägkanter. En märklig sådan biotop är tidigare åkermark på arméns övningsfält i Vansö som under lång tid hållits öppna av militära skäl.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i det norra och östra kustområdet, tämligen sällsynt i övriga delar av Uppland. 257 kartblad, 500 kvadranter.
Krissla är kalkgynnad och växer i strandsnår, hagar, naturbetesmarker och skogsbryn, på ängar, dikeskanter, vägkanter och i diken.
Förändring + 5 %. – Krissla förefaller tåla långvarig igenväxning och har ökat något, kanske i en tidig igenväxningsfas då betet minskat men vegetationen av buskar och träd ännu inte hunnit sluta sig.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Krisslan är ursprunglig. Förekomsterna i Gästrikland uppmärksammades ganska sent. Det första fyndet vid Dalkarlsrönningen i Kubbo gjordes av Robert Hartman 1872. Resterande fynd är gjorda under 1900-talet.

Typiska följeväxter är älggräs (45%), vitmåra, liljekonvalj, piprör, darrgräs, kanelros, ängsvädd och stenbär. Krisslan blommar samtidigt som gulmåra, skogsknipprot, strandlysing, vägtistel och mjölkört. Blomningen varierar dock avsevärt mellan olika år och lokaler. På flera lokaler blommar den inte alls och större delen av inlandsförekomsterna är troligen havsstrandsrelikter som isolerats av landhöjningen.