Taxasida

ängshavre

Helictochloa pratensis

(L.) Romero Zarco

ängshavre är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

ängshavre är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • ängshavre
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Avenula pratensis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Avenula pratensis (L.) Dumort.
Svenskt namn
ängshavre
norwegianBokmal
enghavre
norwegianNynorsk
enghavre
Finskt namn
ahdekaura
finlandSwedish
ängshavre
Danskt namn
Almindelig enghavre
Foton
Torbjorn Tyler
Holma Ängar i Höör socken 2020-06-09
Patrik Engström
Bogesundslandet 2025-05-24
Patrik Engström
Bogesundslandet 2025-05-24
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2010-06-28
Anders Delin
Lundnäs, Arbrå 1993-07-04
Patrik Engström
Färingsö, Ekerö kommun 2021-06-01
Patrik Engström
Färingsö, Ekerö kommun 2021-06-01
Patrik Engström
Färingsö, Ekerö kommun 2012-06-24
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

298 Helictotrichon pratense (L.) Bess.

Syn.: int. al. Avena pratensis L., Avenula pratensis (L.) Dum.

This species is mainly restricted to Europe. Its dispersal has been favoured by clearings in the rural landscape. It is replaced eastwards by the closely related H. shellianum (Hackel) Kitag., tentatively mapped here. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 45.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Ängshavre är ett ursprungligt men starkt kulturgynnat gräs. Det är ljuskrävande och växer i täta, blågrå tuvor i torra ängs- och naturbetesmarker, gärna på grusigt/sandigt underlag och ofta i varma, solexponerade lägen. Särskilt rikligt kan arten uppträda på torra, steniga och skalgruspåverkade havsstrandängar samt på bergkullar med basiska mineral i norra Halland. Andra vanliga växtplatser är vägrenar, vägslänter och banvallar.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Ljus- och värmegynnad torr- och friskängsväxt, allm. i kalkområden i Glanshammar och Rinkaby (Nilsson), f.ö. spridd–täml. allm., men i Skogsbygden mestadels sälls. eller saknas. Ett 10-tal massförekomster i mellersta och norra Närke fanns 1927–1941, bl.a. i en potatisåker vid Nyttinge i Glanshammar (Broddeson ms). Vanligen växer arten i mineralrik jord på åsar, kalkberg, i ruiner och gravfält m.m.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Torrängar på diabasunderlag. - 6 (5).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän på Mälarslätten; tämligen allmän i Skogslåglandets kulturområden; spridd(-tämligen sällsynt) i Nedre Bergslagens kalkområde och odlade lågtrakter; möjligen tämligen sällsynt i Övre Bergslagen. I Bergslagen påtagligt kalkgynnad (särskilt N-ut). Uttunningen och de större edafiska kraven på högre nivåer beror på klimatförsämring Nordgräns för sammanhängande utbredning i Sverige i nedre Dalarna. Utbredningstyp: S2.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Flerårigt tuvat gräs med upp till nästan en meter höga strån. De många basala bladen är liggande till något uppstående och mycket typiska då de är smala (2–3 mm) men ofta flera dm långa samt har en blågrönaktig färg på ovansidan De nedre bladslidorna är öppna och helt kala. Snärpet är 3–5 mm långt och spetsigt. Vippan är avlång med skaftade upprätta småax. Varje blomma i småaxen har ett flera mm långt spröt.

Ängshavre växer på torr–frisk kalkrik gräsmark och är en karaktärsart för sådana miljöer i södra Sverige. Man hittar den ofta i naturbetesmarker, torrbackar, skogsbryn och på alvar. Den är mindre allmän och finns upp till södra Dalarna samt sällsynt längsmed Norrlandskusten.

Förväxlingsrisk:
Bladens form och färg samt det tuvade växtsättet gör den lätt att känna igen.
Se upp med luddhavre (H. pubescens) som är löst tuvad, utan så många basala blad och har långhåriga bladslidor.
Älväxing (Sesleria uliginosa) har samma blågrönaktiga färg men bildar ofta stora täta bestånd och har ett ytterst kort snärp. Bladen är sällan över 1 dm, uppstående och ej liggande mot marken, något kupade och trubbspetsade.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
(Avenula pratensis)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Arrhenatherum pratense, Avenula pratensis

Ängshavre växer ljusöppet på lätta, väldränerade, näringsfattiga jordar. I regel finner man den i torr naturbetesmark på grusåsar, kullar och sandfält, gärna i sydsluttningar. Den kan också växa i gles lövskog, på åkerrenar och vägkanter. Genom sina hårda, på ovansidan blågrå, på undersidan blankt gröna blad är arten lätt igenkännlig även när den inte blommar.

Torrängar med ängshavre är i väster relativt artfattiga, men på basrikare mark i östra Småland och i trakten öster om Vättern hyser de en stor artrikedom med en mängd ovanliga arter, exempelvis flentimotej Phleum phleoides, backklöver Trifolium montanum och fältmalört Artemisia campestris. Vid upphörd hävd blir ängshavren lätt allenarådande genom sitt starkt tuviga växtsätt.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Ängshavre växer på torr, kalkpåverkad och näringsfattig mark. Gräset är en karaktärsväxt för alvarets örtrika torrängsryggar och har gett namn åt en av Ölands vanligaste växtsamhällen – ängshavretorräng. Ofta delar den växtmiljö med krutbrännare Neotinea ustulata, fältvedel Oxytropis campestris och backklöver Trifolium montanum. Ibland växer ängshavre i karst- eller grusalvar. Arten ses även på betad eller ohävdad sandgräsmark nära havet, gamla banvallar, i vägkanter och glesa ängsskogar. Den är kulturgynnad men känslig för intensivt bete eller överskuggning. Ängshavretorrängen är viktig inte bara för kärlväxter, utan även för svampar och insekter.

Ängshavre växer allmänt över hela ön, speciellt frekvent på Stora Alvaret och i delar av Mittlandet. Inom det sistnämnda området hittas den på de småalvar som ligger insprängda i skogen samt i måttligt betade torrängar. Något mer sällsynt är den utmed västra kusten, från Borgholm och söderut, samt i Bödas barrskogar. Dessa miljöer är inte tillräckligt kalkrika för att vara optimala. Ängshavre är sammantaget fortfarande vanlig på dagens Öland men den förbuskning och omvandling av landskapet som skett under de senaste 100 åren har missgynnat arten. Även den ökade näringsbelastning som sker av markerna har varit negativ. På dagens Öland övertar luddhavre Avenula pubescens en del av de lokaler där ängshavre förr var allenarådande.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Växer på öppna, torra marker på sand, grus och kalksten. Karaktärsart på ängshavretorrängar; förekommer även i annan torr ängsmark, ofta antecknad från ängen. Den är även vanlig i ljusöppna tallskogar och på hällmarker. Ängshavre är ofta beståndsbildande i sina växtmiljöer. Den är vitt spridd på Gotland, vilket framgår av den höga andelen i provrutorna. Johansson (1897) angav arten som allmän, och frekvensen har sannolikt inte förändrats markant sedan dess.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Ängshavre växer på frisk till torr, ibland sandig, näringsfattig jord, ofta med skalinslag. Man finner den i öppna naturbetesmarker och hagmarker, på torrbackar, i övre torrare delar av havsstrandängar samt i bryn, på åkerholmar, vägslänter och banvallar. Det starkt tuvade och storvuxna gräset uthärdar igenväxning ganska bra men tål inte gödsling.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på frisk till torr, naturlig gräsmark på backar och åsar i betesmarker, på ogödslade åkerholmar och åkerrenar samt på gräsmark i igenväxande hagar, i bryn och på vägslänter. Ljuskrävande, tål inte gödsling eller igenväxning men överlever långt gången ohävd. Vanlig i större delen av landskapet utom i de magraste skogsbygderna där den saknas eller är sällsynt. 569 rutor (69 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Ängshavre är ett flerårigt tuvbildande gräs som växer främst i torra gräsmarker, särskilt på örtbackar. Arten är kalkgynnad men också vanlig på kalkfria och väldränerade, vanligen solexponerade backar. Den är starkt slåtter- och i viss mån betesgynnad och riklig förekomst markerar ofta tidigare ängshävd. Arten kan kortvarigt gynnas av upphört bete, men minskar på längre sikt genom att tuvorna har svårt att långvarigt hävda eller föröka sig i uppväxande hög gräsväxt efter betets upphörande.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland som helhet, men ovanligare i den nordvästra delen. 576 kartblad, 1667 kvadranter.
Almq. Allmän i kulturtrakter på fastlandet och Mälaröarna, i skärgården spridd (nästan blott på de stora öarna).
Ängshavre är en av karaktärsarterna för torrängar och ingår som en viktig art i den s.k. stäppfloran, som omfattar ett antal mer eller mindre kalkgynnade torrmarksväxter. Ängshavre förekommer i naturbetesmarker, skogsbryn, på torrbackar och gravfält, stundom även på torra vägslänter.
De i torrängsfloran ingående arterna minskar alltmer när hävden minskar eller upphör och kvävenedfallet gynnar de mera storvuxna, konkurrenskraftiga arterna. Ängshavre hör dock till de arter som klarar sig kvar längst och till och med ökar den närmaste tiden efter det att hävden upphört. Ofta kan man av kvardröjande ängshavre sluta sig till var det tidigare funnits artrika torrängar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Ängshavren har kommit in med tidigt jordbruk – troligen redan under järnåldern. Växten angavs som allmän i Gävletrakten 1833 (Thedenius ms 1835) och som tämligen allmän 1848 och 1863 (Hartman 1848, 1863). Den har minskat avsevärt på grund av upphörd gräsmarkshävd och igenväxning. Många lokaler särskilt i Gävle har genom åren exploaterats till vägar och bebyggelse.
Den oftast noterade följeväxten är dock vitmåra (41%) följd av gulmåra, skogsklöver, blodrot, bockrot, röllika och åkervädd. Även om arten i princip är bunden till odlingslandskapets gamla gräsmarker påträffas den även i kalkrika kraftledningsgator, banvallar, vägrenar och i enstaka fall även på gårdstomter.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Ängshavre blommar i linneans tid. Ungefär halva bladmassan övervintrar helt grön, som på tuvtåtel.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Alnö Långharsholmen (Grevillius 1894).
Timrå (J.A. Holm i S).